Yvonne Diana

Varje gång jag loggar in på mitt dagliga community och ser min ålder lysa bredvid användarnamnet så får jag en chock. Pannan rynkas fundersamt och jag undrar vem i helvete som har mixtrat med mitt konto. Jag är väl inte tjugofem? Jag skall väl inte fylla tjugosex? Jag har väl för tusan inte bara fyra år kvar till trettio? Det är ju löjligt!

Jag känner mig som den där Nemistrippen där någon frågar Nemi om hon inte känner sig gammal när alla omkring henne skaffar villa, volvo, vovve, gifter sig, får barn och hon svarar: "Nej, jag tycker att jag är ung och ni är jättegamla!"

För jag känner mig precis som när jag var femton, sexton. Lite mer kantstött och cynisk kanske, men å andra sidan så äger femtonåringen världen och kan inte överträffas i vare sig cynism eller naivitet någonsin. Tonåringen vet allt, det är när man inser att man inte vet allt som tonåren är över, antar jag.

De enda gånger jag verkligen plågas av min ålder är när alla envisas med att växa upp utan att fråga om lov. När ex efter älskare efter vän skaffar barn och gifter sig. Varför så bråttom? Än finns det ju tid. Om tio år kommer jag att sitta och undra var åren tog vägen och hur fan jag kunde tro mig ha tid än, antar jag.
Eller, det finns en annan gång som jag plågas av min ålder. Det är när jag har yngre vänner som påpekar min ålder. Då känner jag mig som en räv i hönsgården. Som om jag inte passar in och egentligen inte får trivas med dem. Som om jag är ett gammalt patetiskt påhäng som de helst av allt skulle vilja be dra åt fanders. Den skräcken får jag lära mig leva med.

Jag läste nyligen en bok av Edelfeldt där huvudpersonen i boken är runt de femtio. Hon berättar bland annat om när hon slår sig ned på ett café och att det verkar vara ett ungdomscafé. Det hon säger då har fastnat: "Men jag har ju alltid känt mig mer hemma bland tonåringar, så länge jag inte ser mig i spegeln."
Jag undrar om jag kommer att känna samma sak. Mamma säger att hon gör det, men på något sätt har mamma också lyckats med konststycket att vara evigt ung. Hon är vacker och ansvarstagande och vuxen och stark, men samtidigt svag och romantiserande och fantasifull. Hon är en bra förebild. Om jag ser ut och är som henne när jag är femtiosex så kan jag vara stolt över mig själv.