Yvonne Diana

Ibland tycker jag mig höra ditt skratt, eller se en glimt av dig i ögonvrån. Det är nästan ständigt något skämskt över dig. Jag har mött så många som påminner om dig, men ingen som riktigt kan mäta sig med dig.

Ibland är det svårt att tala allvar med dig, nästan alltid, men det finns djup någonstans där också. Det är inte sällan man finner något oväntat hos dig, upptäcker något nytt. Du är nyckfull och lekfull. Allt blev alltid ett äventyr med dig.

Ibland konstaterar jag att på många sätt var vi det perfekta paret.
Ibland är jag övertygad om att vi skulle ha tagit död på varandra med tiden.

Ibland är det svårt att tänka sig att du aldrig ens funnits.
Men på så vis är vi ändå alltid odödliga.

Ni har nog alla sett böcker som den här ovan. Mysrysare produceras i mängder och vanligast är att på framsidan så springer en flicka, ofta i nattlinne, från ett läskigt hus i bakgrunden. Jag behövde knappast leta för att hitta bilden ovan, det var snarare svårt att välja.
Att erkänna att man läser ovannämnda skräplitteratur är det inte många bokmalar som gör. Jag har inga problem med det. Alla böcker fyller olika syften och allt man läser måste inte vara finkultur av storslagna författare. Ibland är det minst lika skönt att bara fly vardagen och följa med en flicka till ett spöklikt hus en stund.

(Kan för övrigt också nämnas att i det spöklika huset bor två män. Den ene är tjurig och otrevlig och den andre är välslickad och jättetrevlig. I slutet visar det sig att den otrevlige bara var rädd om huvudhjältinnan och att den välslickade är en hundratjugoprocentig skurk som förmodligen är ute efter att släppa ut miljögifter eller låsa in små pojkar på vinden för att sedan lämna dem där att dö. Slutet beseglas genom att den före detta otrevliga mannen och hjältinnan kysser varandra.)

Jag gillar att bli lagom skrämd. I helgen började jag och Alv titta på The Eye. Jag klarade ungefär tio minuter och sedan stängde vi av. Jag är till och med osäker på om jag skulle klara av den filmen i klart dagsljus omgiven av tio stojande vänner. Den var helt enkelt för mycket. Kanske för att den var lite väl enkel att relatera till för oss med grava synfel.
Nej, man skall inte bli så skrämd att man sitter ihopkurad i ett hörn och är kallsvettigt övertygad om att någon lurar bakom ryggen, som jag blev efter den japanska The Grudge. Man skall bli lagom skrämd, mysigt rädd. Förmodligen är det också därför jag har börjat samla på rysare gjorda innan 1970. Det är sällan de skrämmer vettet ur en. I stället är de överdådigt dramatiska och underbart fantastiska. Jag älskar allt från medelmåttiga skådespelarinsatser till underbara plywoodskåp i egyptiska gravar. Nu blev jag inspirerad. Nu skall jag gå och beställa ett par filmer från Ginza innan sovdags.

I dag har stormen blåst över och allt är lugnt igen. Jag tänker inte sätta min fot nere på stadens gator alls. Jag ämnar bara köpa cola och en pizza nere hos de lokala distrubitörerna. Jag har äntligen hittat en bok som sväljer mig hel igen och det är knappt att jag kunde slita mig länge nog för att formulera den här bloggen.

Förr var det enklare. Mina krav på böcker var inte så stora och jag plöjde rakt igenom nästan vad som helst, särskilt om det kunde förknippas med fantasy.
Jag saknar den tiden. Nu är det inte alls lika ofta som jag slukas hel och hållen när jag läser en bok. Ofta seglar jag bara omkring på ytan av texten. Når inte fram, kommer inte igenom till den andra världen.

Jag läser inte så mycket fantasy längre. Jag kastar mig inte längre över varje ny fantasyserie som släpps. Detta beror inte på att jag inte tycker om fantasy längre, utan för att mina krav har blivit högre och - sorgligt, men sant - kvaliteten har blivit sämre.

När jag började sluka fantasy så gjorde jag det utan förbehåll. Alla böcker på temat i Hallsbergs bibliotek fick då plats på ett dubbelvikt A4:a. I dag finns det så många böcker att man blir helt snurrig av att ens tänka på det... och alla försöker vara Den Nye Tolkien. Det fungerar inte. Författare lägger ned sin själ i att skapa intressanta och annorlunda världar med tusen nya varelser, namn, språk och kulturer. I sin iver glömmer de helt bort det viktigaste i form av berättarglädjen och karaktärerna. Det är mycket sällan en karaktär ter sig levande för mig numera. I stället bor karaktären i en levande värld, som en blek skugga utan förankring i sin omgivning.

Därför läser jag sällan vuxenfantasy numera. Den gör mig bara ledsen. Ungdomsförfattare har inte satt samma höga krav på sig själva och eftersom de leker fram orden på en annan nivå har de också tid att ägna sig åt intressanta historier och färgrika karaktärer.

Det är därför ni på biblioteket finner mig bland Barn- och Ungdomsböcker.
Nästan uteslutande.

---

Här följer nu min lista över några av de bästa och sämsta fantasyböckerna/serierna jag vet. Komplett med motivation!

Bästa

Den Oändliga Historien av Michael Ende
Den här boken har allt. Kärlek till böcker, fantastiska historier, underbara karaktärer och fantasi så det räcker och blir över. Dessutom är den så tjock att den (även om den tyvärr inte är oändlig) tar en liten stund att läsa ut.

Sagan om Belgarion och Mallorea av David Eddings
Många gnäller om de här böckerna för att de inte anser dem vara tillräkligt seriösa. Det jag uppskattar högst med dem är att de innehåller humor, de är lättillgängliga och dessutom blir karaktärerna verkligare än många personer man faktiskt träffat i verkligheten. Att läsa om de här böckerna är lite som att komma hem.

Narnia-böckerna av C.S. Lewis
Det går inte att komma ifrån hur geniala de här böckerna är. Nästan allihop slår direkt an en ton i hjärteroten och de är fantasifulla och underbara. En del av karaktärerna är lite veka, men Aslans otroliga närvaro hjälper upp det hela utmärkt. Närmare kristendomen än så här har jag aldrig varit.


Sämsta

Böckerna om Thomas Covernant av Stephen Donaldson
Jag hatar och avskyr de här böckerna. En gnällig och osympatisk huvudperson är något jag bara inte står ut med. Som när snubben faktiskt hittar någon som är snäll mot honom, vad gör han då? Han våldtar henne. Självklart. Jag slutade efter att ha läst halva serien och har aldrig tagit upp en av böckerna igen annat än för att håna den.

Tidens Hjul-serien av Robert Jordan
Konstigt nog tycks det bara vara killar som älskar den här mastodontserien från helvetet. Själv finner jag den idiotisk. Språket är inte ett dugg omväxlande, huvudkaraktären har massor med flickvänner och alla kvinnor är skogstokiga. Dessutom är det fler paralellhandlingar än i Days of Our Lifes. Jag avskyr paralellhandlingar när de överanvänds. Om jag får en favoritkarkatär vill jag inte bara läsa ett halvt kapitel per bok om honom.

Berättelsen om Manuel av James Branch Cabell
Åter igen problemet med en fullkomlig skitstövel som huvudkaraktär. Till bokens försvar kan man ju nämna att den skrevs någongång i början av förra seklet.

Jag känner mig förådd till mörkret och natten. De når in i varenda skrymsle av min existens just nu och det finns ingenstans att fly. Natten är överallt. Maurus ler sitt ständigt hånfulla leende.
Demondjävel!

Pink Floyd får hålla mig sällskap, som så många nätter förr.

Hey you, out there in the cold
Getting lonely, getting old
Can you feel me?
Hey you, standing in the aisles
With itchy feet and fading smiles
Can you feel me?
Hey you, dont help them to bury the light
Don't give in without a fight.

Hey you, out there on your own
Sitting naked by the phone
Would you touch me?
Hey you, with you ear against the wall
Waiting for someone to call out
Would you touch me?
Hey you, would you help me to carry the stone?
Open your heart, I'm coming home.

But it was only fantasy.
The wall was too high,
As you can see.
No matter how he tried,
He could not break free.
And the worms ate into his brain.

Hey you, OUT THERE in the road
always doing what you're told,
Can you help me?
Hey you, out there beyond the wall,
Breaking bottles in the hall,
Can you help me?
Hey you, don't tell me there's no hope at all
Together we stand, divided we fall.

Lånarna är ett litet folk som bor lite här och var; under golvbräder, bakom farfarsklockor eller ute i naturen. De kallas lånare eftersom de lånar saker av människor.
Jag har alltid älskat lånare. Ändra fram tills nu.

I går kunde jag inte för mitt liv hitta mina glasögon. Jag kom ihåg att jag hade lagt ned dem i väskan och tittade i väskan, samt vände den upp och ned och kramade ihop den till en boll för att vara riktigt säker på att de inte låg där. Sedan letade jag överallt där jag haft väskan. Jag kröp på golv, jag skakade soffkuddar, jag ålade omkring under sängen och rotade igenom alla kläder.
Fullständigt borta.

Nästa morgon när jag vaknade bestämde jag mig för att än en gång titta i väskan. Gissa vad som låg där, i precis det fack där jag först stoppat dem? Givetvis, gott folk. Givetvis.

I dag kan jag inte hitta USB-sladden till min kamera, så trots att jag tagit sanslöst fina kort kan jag inte dela med mig av dem. Jag använde den senast i torsdags, precis just här vid datorn. Den finns inte här. Den finns ingenstans. Jag blir tokig.

Jag måste ha fått en invasion av lånare. Det är den enda logiska förklaringen.

I dag har jag inte lust med några vuxensaker, jag finner mig själv längta efter helt andra mål, men har ingen att dela dem med.

Jag önskar att man kunde ringa en kompis för att gå och segla med båtar i den lilla dammen i Varbergaskogen. På standen kunde man bygga en hel by av stenar, sand, löv och allt annat man hittade. När man tröttnade på det kunde man ta sin samling med plasthästar och bygga ett stall åt dem, göra en jättestor hage åt dem med träd av kvistar och små, små hinder. Man kunde hitta en bäck och bygga fördämningar, gräva ned skatter, leka med barbiedockor eller köra med småbilar mot en vägg och den som kom närmast väggen skulle vinna.

Jag saknar lekarna man lekte. Mest av allt saknar jag de stora lekarna, de som kunde vara mellan två eller hur många som helst och som nästan var som lajv. Där man var vampyrer, cowboys eller vilse i en fantasy eller science fiction-värld. Där man var precis den man kände för att vara just då och kände exakt de personer man alltid velat känna. Där man skrev små brev och skapade fantastiska intriger mot tomma intet.

Malin, tänker du ibland på när du var Claudia och jag Louis och vi gömde oss i husvagnen och pratade igenom leken? Minns du hur rädda vi var för lampan vid tågrälsen som vi trodde var ett rött öga? Tänker du någonsin på allt det där? Jag vet att jag gör det. Nu ser du rakt förbi mig på stan och jag ser förbi dig och ingenting av våra djupaste hemligheter finns kvar.

Andrea, minns du att jag alltid skulle vara pojkflickan som hette Kim eller Robin? Fantasipojkvännen var alltid farlig, alltid lite ouppnåelig och sällan omtyckt. Minns du hur vi skrattade när vi gömde oss i hästhagen och citerade någon tecknad film jag glömt? Pappa lurade på oss och sa något, men jag minns inte vad.

Alv, jag vet att du minns Ziggy och Magic, Drakarnas Furste, Rozokov, David, Draculja och alla de andra.

Det är som om jag levt så många liv och jag saknar dem allihop. Saknar ni dem också, de där drömbilderna? Fantasierna. De alternativa universum som vi fann?

Det var som magi, men jag antar att man alltid kommer till ett tillfälle då Aslan säger att man inte får återvända. Att man blivit för gammal. För min del är det som om det behövdes fler personer för att återvända till Narnia, men de andra har glömt att det fanns. Alla platser som fanns, alla karaktärer. De behöver dem inte längre, inte som jag så bittert behöver dem.

Jag längtar hem, men är redan hemma.

Peter Pan, kom till mitt fönster i natt.
Jag lovar att jag skall vänta på dig, det har jag alltid gjort.
Du blir aldrig vuxen, och för det älskar jag dig högst av alla.

- Tjugosex noll till mig, sade Verkligheten med ett leende innan han lyfte sitt kaffe och drack några klunkar.
- Ja, sade jag. Är du redo att ge upp?
Hans min var obetalbar.

I dag var jag hos den psykade läkaren som jobbar med sjuk vård. Jag har självklart skrivit ett inlägg om det på helgon, men tänkte klippa och klistra ihop allt om skiten innan jag publicerar det här i sin hela fördjävlighet.
Ni kan nog gissa att den här dagen inte var särskilt bra till största delen?

Hur som helst så känns det som om det har regnat hela dagen, även fast det har varit fläckvis sol och ganska varmt utan en vattendroppe från skyarna. Det känns som om det varit grått och trist och sådär fruktansvärt vattensjukt svampigt. Som om det regnat oavbrutet i flera veckor utan några tecken på att det tänker sluta. Som om hela världen håller på att svämmas över och inte bara min egen, högst privata värld.

För jag har gråtit igen. Jag har gråtit och skrikit och slagit mig själv full med bulor igen. Nu när lugnet infunnit sig känner jag bara ett absurt grått hål inuti. Allt är grått. Min framtid är grå, min nutid är grå, solen, stjärnorna och blommorna är grå.

För, gott folk, jag ler och skrattar och umgås med er. Jag dansar och sjunger och gör saker, men samtidigt är jag grå, ni är grå och hela min värld är grå, grå, grå. Inuti mig blir allting grått.

Jag har fått gråstarr i hjärtat.