Yvonne Diana

I dag var ingen bra dag. Hela huvudet är fullt med bulor och blånader och allting värker och känns konstigt och svullet. Hjärnan är behagligt inbäddad i bomull som dock börjat släppa i kanterna, så snart blir det ännu en tablett inför tebjudningen med John Blund.

När man mår riktigt dåligt får man ingenting gjort och allt blir så svårt. För min del är det för att jag måste hålla pli på tankarna ständigt. Tänker man en tanke djupare än en vattenpöl så faller man skoningslöst rakt ned, så därför måste man hålla tankarna hattifnattandes kring triviala och irrelevanta saker någonstans i det blå.

När man mår riktigt dåligt är man sällan intressant, eller intressantare än någonsin. Man blir mycket lättsam och en komplett expert på kallprat.
Jag märker att jag observerar mer. Man måste prata om alla de här lätta och fåniga sakerna utan betydelse, måste låtsas att de är betydelsefulla för att klara sig framåt.

Alla detaljer, det är dem man blir tvungen att förlita sig på. Det är dem man måste fästa blicken vid. Jag måste tänka på att den här tröjans tyg är jättemjukt och tycks inte kunna bli kallt så länge det är torrt. Jag måste tänka på kattens tyngd över knäna. Jag måste tänka på det där lilla surrande ljudet från datorn, tapeternas blåhet, eftersmaken av tandkrämen, att det kliar vagt i hårbottnen och allt sådant som man i vanliga fall inte bryr sig om. Jag måste tänka på hur skönt vatten känns mot huden eller analysera hur maten smakar ned till minsta tugga.

Man måste hitta njutningar i alla detaljer, för så fort man ser helhetsbilden så faller man och slutar aldrig att skrika.

Träden sträcker sig efter huset på kullen, sträcker sig längre och längre in mot det, men når inte. Det står där, oantastat. Trappen vid köksingången för tankarna till en bunke med nyskalade potatisar i knäet och gräs mellan tårna när man sitter och har skurit sig i fingret en midsommardag. Inuti finns en hel herrgård. Köket är som vilket kök som helst, fast med vedspis och inbyggd vedlår som man fäller ut under en bänk. I den lilla salongen inredd till vardagsrum finns en öppen spis och i den stora salongen hänger det romantiskt vita spetsar i fönstren.

Hallen får mig nästan att kedja fast mig vid en av ringarna som repledstången vid trappen är fäst vid, för jag vill aldrig någonsin åka härifrån och jag vill bo här för evigheters evighet. Jag ser mig själv som vuxen i det här huset, men det är i en avlägsen framtid likväl.
För jag leker bara vuxen, egentligen har jag ingen rätt att titta på hus, för jag låtsas bara. Jag växte aldrig upp.

Trappan upp, trä och underbart målade väggar i gröna och blå toner mellan alla raka linjer i mustiga färger. Någon med ett konstnärligt sinne bodde här en gång, någon som inte heller växte upp.
Jag tror inte det var bonden, den som tydligen blev mördad av drängen i en av byggnaderna tvärs över vägen, kanske var det mostern som bodde här tills hon blev över hundra. Historier som ger huset personlighet. Djup. Ett liv.

På övervåningen finns förråd som är stora som rum, två sovrum och ett mindre rum som jag redan i tankarna kallar för "ateljén", både för norrfönstret och känslan. Där skulle jag kunna skapa saker och jag ser redan mina målningar på väggarna.

Båda sovrummen har inbyggda sängar i sovalkoverna och i gästrummet tronar en gigantisk helfigursspegel med guldram på väggen. Ingenting passar ihop och jag passar in. Jag passar faktiskt in.

Trädgården är kanske vildvuxen under snön, det finns en syrenhäck och körsbärsträd och i bakgrunden ruvar skogen lugnande, vakande. Skogen finns överallt här. Det är en ljuvlig trakt, en vacker bygd. Det finns till och med en sjö och en brygga samt av någon anledning tre jordkällare.

Drängstugan och uthuset där jag redan ser hönsen vagga omkring gör scenariot ännu bättre. Jag är helt överväldigad och väntar nu på att veckan skall gå, det första ruset skall lägga sig och prisförslaget skall dyka upp. Visserligen gäller det bara för ett års hyreskontrakt, men även om jag bara skulle få ett år med det här huset så skulle det vara tusen gånger mer givande än tjugo år i en lägenhet.

Det är något med lägenheter, de blir slitna om man bor i dem. De blir störda, arga på att man bor där. Hus däremot förfaller och går sönder om man inte bor i dem. De tycker om människor. Det var nog det jag kände mest i huset;
det tycker om mig.

Rubriken, Ett helt tomt, vitt papper. Det är vad jag funderar på just nu. Borde jag starta om på nytt, skriva någon annanstans? Jag har ordnat med en adress jag trivs bättre med, men frågan är om jag kommer trivas bättre med vad jag skriver bara för det? Det är faktiskt fullkomligt möjligt, jag fungerar så simpelt.
Ett exempel:
I går ringde min kontakt hos patientnämnden. Jag har aldrig träffat människan och fick egentligen inga intryck, men eftersom hon heter Wolgers i efternamn (precis som Beppe i godnattstunden!) så tillskriver jag henne alla möjliga positiva egenskaper.

Jag önskar att jag kunde hitta den ultimata adressen för alla mina bloggar, men det verkar helt hopplöst. Tänker nog inte skriva mer på helgon i alla fall, för det communityt har blivit till gift. Först var det underbart, ett ställe utan blonderade fjortisbarn. Sedan var det i alla fall ett sätt att hålla kontakten på. Nu är det mestadels gift i ådrorna som gör mig ledsen. Det jobbiga är att om jag slutar skriva där så får jag börja om helt. Där har jag femtio personer som läser regelbundet och jag kan se att de gör det. Här ser man ingenting om man inte loggar in och krånglar omkring bland funktionerna en stund.
Jag vill ha en liten räknare nere i högra hörnet av varje inlägg. Jag vill ha bevis på mänskligt intresse, eller kanske utomjordiskt. Det vore bäst.