Husräddningen
Husräddningen
Idén baseras på Animal Planets program Djurräddningen och Djurpolisen. Alla karaktärer är dock påhittade och likheter med hus eller människor som finns i verkligheten är bara fullkomligt slumpmässiga.
Första scenen, tre av husräddarna i en skåpbil kör längsmed en slingrig väg genom sommargrönskan.
Här ser vi tre av dem som jobbar på HRC, förkortning för Husens Räddningscenter. De har just fått ett anonymt samtal om att ett hus är i plågor. Ägaren har tydligen inte synts till på månader och de åker nu ut till uppgiven adress för att se hur det står till.
Bilen stannar vid ett litet rött torp som nästan drunknar i den vildvuxna trädgårdsdjungeln omkring det. Utredarna stiger ur bilen och ställer sig och skakar på huvudena. Ingen av dem går in på tomten. Den längsta av dem, en tjej med kortklippt, brunt hår tar till orda gentemot kameran.
- Här ser vi då ett tydligt fall av husvanskötsel. Jag har arbetat med det här i flera år och det upphör aldrig att förvåna mig hur grymma människor kan vara. Först skapar de ett hus och sedan struntar de bara i det. Ärligt talat gör det mig förbannad!
Kameran zoomar in på huspanelen med flagnande färg, föruttnelsen av panelens nederdel och den trasiga verandan, den tar sedan ett svep över trädgården som består av högt gräs, brännässlor och här och var någon kämpande trädgårdsväxt. Sedan kommer en av de andra utredarna i bild, en blond, ung man.
- Just nu kan vi ju inte göra någonting, även om man så gärna skulle vilja ta hand om huset direkt. För att följa lagarna så måste vi vänta en vecka. Vi sätter helt enkelt upp en lapp på grindstolpen där det står att ägaren skall höra av sig till vårt kontor innan utsatt datum, annars tar vi vårdnaden om huset tills rätten får avgöra om han får tillbaka det eller inte.
En bild av hur den blonde mannen häftar upp ett papper i en plastficka på nämnda grindstolpe och sedan stiger alla in i bilen och kör iväg igen.
När veckan har passerat så har fortfarande ingen hört av sig angående det negligerade huset och husräddarna åker än en gång ut för att se om det har hänt någonting.
Den kortklippta kvinnan i bild som gör en svepande gest mot grindstolpen.
- När vi kom hit såg vi att någon tagit bort lappen, så förmodligen har ägaren fått meddelandet. Ingenting har dock hänt på tomten över huvud taget, så nu tar vi över inför rättegången.
Grinden till huset glider upp och husräddarna stegar fram genom gröngräset för att komma fram till huset. Väl vid trappan skakar de på huvudet åt de rostiga beslagen på dörren. Den tredje av dem, en äldre man, tar till orda.
- Ja, verandan ser ju ut att vara i mycket värre skick än vi först trodde. Vi skall ta några prover och sådär och se om det finns någon ohyra, röta eller något ännu värre i den här gamle stackaren.
Han klappar tröstande på husets dörrpost. De öppnar dörren och går in. I små klipp visas sedan hål i golven, halvt nedrivna tapeter, söndersågade väggar som bara lämnats vind för våg, samt smuts och skräp som finns överallt. Sedan filmas genom fönstret hur en av husräddarna lastar av ett monstrum till gräsklippare från skåpbilen och börjar tukta det som en gång var en gräsmatta. Inuti börjar den blonde mannen samla ihop skräp och flickan smörjer dörrens gnisslande gångjärn. Efter ett tag syns den äldre mannen i bild igen, han har stannat gräsklipparen och drar handryggen över sin svettiga panna.
- Hm.. det är ju ett tydligt fall av grov vanvård och jag tror nog att vi har en ganska god chans att äganderätten skrivs över på oss efter rättegången, om vi nu bara kan spåra upp ägaren.
I nästa scen är den äldre mannen och en polis ute och kör i en stad.
Man har nu lyckats spåra upp var husägaren bor och har stämt möte med honom i hans lägenhet.
Ett medelklassområde med lägenheter. Utredaren och polisen går in i huset och uppför trapporna, ringer sedan på en dörr där namnet är censurerat i efterhand. En man i fyrtioårsåldern öppnar. De samtalar lite och sedan grips han av polisen i väntan på rättegången.
Nästa bild visar en rättsal och en domare som inte ser glad ut.
- Domen blir tre års fängelse och huset i fråga skrivs över på HRC, dessutom får den dömde aldrig mer äga ett hus.
Den kortklippta kvinnan syns i förgrunden medans den före detta husägaren med censurerat ansikte förs ut bakom henne.
- Ja, nu väntar en hel del huset, men vi får närma oss det försiktigt. Det kan lätt bli för mycket för ett hus som inte är van vid uppmärksamheten, särskilt som det är så gammalt som det här är. Sedan får vi se om vi kan hitta en bra familj som kan adoptera det också.
Sedan visas klipp om hur trädgården kring huset rensas upp, fasaden byts ut och målas i vackert rött, allt inomhus städas, det målas, putsas och tapetseras om tills en dag då huset står där i sin forna prakt. Utredarna från HRC står stolta och glada utanför och pratar med ett ungt par som har en liten pojke på fem, sex år med sig.
I nästa scen visas bilder från det nu inredda huset och den lyckliga familjen som tidigare pratade med utredarna.
Huset blev adopterat av Linda och Markus Andersson. De har en liten son och har länge letat efter något eget att bo i, en bit bort från stadens jäkt och stress.
En bild på husets lilla uteplats där Linda och Markus sitter i de nyinköpta trädgårdsmöblerna och ser genuint lyckliga ut. Markus säger:
- Vi vill verkligen ta hand om huset nu och ge det allt det kan få. Det är synd när hus far illa på det här sättet, särskilt detta som har så mycket kvar att ge!
Eftertexterna börjar rulla och berättarrösten återkommer:
I det här fallet gick det ju bra, men det går inte alltid lika fint. Se vårt nästa program om en övergiven herrgård i de småländska skogarna som man slutligen tvingas avliva, även om man lyckas rädda grindstugan. Nästa gång... i Husräddningen.
Idén baseras på Animal Planets program Djurräddningen och Djurpolisen. Alla karaktärer är dock påhittade och likheter med hus eller människor som finns i verkligheten är bara fullkomligt slumpmässiga.
Första scenen, tre av husräddarna i en skåpbil kör längsmed en slingrig väg genom sommargrönskan.
Här ser vi tre av dem som jobbar på HRC, förkortning för Husens Räddningscenter. De har just fått ett anonymt samtal om att ett hus är i plågor. Ägaren har tydligen inte synts till på månader och de åker nu ut till uppgiven adress för att se hur det står till.
Bilen stannar vid ett litet rött torp som nästan drunknar i den vildvuxna trädgårdsdjungeln omkring det. Utredarna stiger ur bilen och ställer sig och skakar på huvudena. Ingen av dem går in på tomten. Den längsta av dem, en tjej med kortklippt, brunt hår tar till orda gentemot kameran.
- Här ser vi då ett tydligt fall av husvanskötsel. Jag har arbetat med det här i flera år och det upphör aldrig att förvåna mig hur grymma människor kan vara. Först skapar de ett hus och sedan struntar de bara i det. Ärligt talat gör det mig förbannad!
Kameran zoomar in på huspanelen med flagnande färg, föruttnelsen av panelens nederdel och den trasiga verandan, den tar sedan ett svep över trädgården som består av högt gräs, brännässlor och här och var någon kämpande trädgårdsväxt. Sedan kommer en av de andra utredarna i bild, en blond, ung man.
- Just nu kan vi ju inte göra någonting, även om man så gärna skulle vilja ta hand om huset direkt. För att följa lagarna så måste vi vänta en vecka. Vi sätter helt enkelt upp en lapp på grindstolpen där det står att ägaren skall höra av sig till vårt kontor innan utsatt datum, annars tar vi vårdnaden om huset tills rätten får avgöra om han får tillbaka det eller inte.
En bild av hur den blonde mannen häftar upp ett papper i en plastficka på nämnda grindstolpe och sedan stiger alla in i bilen och kör iväg igen.
När veckan har passerat så har fortfarande ingen hört av sig angående det negligerade huset och husräddarna åker än en gång ut för att se om det har hänt någonting.
Den kortklippta kvinnan i bild som gör en svepande gest mot grindstolpen.
- När vi kom hit såg vi att någon tagit bort lappen, så förmodligen har ägaren fått meddelandet. Ingenting har dock hänt på tomten över huvud taget, så nu tar vi över inför rättegången.
Grinden till huset glider upp och husräddarna stegar fram genom gröngräset för att komma fram till huset. Väl vid trappan skakar de på huvudet åt de rostiga beslagen på dörren. Den tredje av dem, en äldre man, tar till orda.
- Ja, verandan ser ju ut att vara i mycket värre skick än vi först trodde. Vi skall ta några prover och sådär och se om det finns någon ohyra, röta eller något ännu värre i den här gamle stackaren.
Han klappar tröstande på husets dörrpost. De öppnar dörren och går in. I små klipp visas sedan hål i golven, halvt nedrivna tapeter, söndersågade väggar som bara lämnats vind för våg, samt smuts och skräp som finns överallt. Sedan filmas genom fönstret hur en av husräddarna lastar av ett monstrum till gräsklippare från skåpbilen och börjar tukta det som en gång var en gräsmatta. Inuti börjar den blonde mannen samla ihop skräp och flickan smörjer dörrens gnisslande gångjärn. Efter ett tag syns den äldre mannen i bild igen, han har stannat gräsklipparen och drar handryggen över sin svettiga panna.
- Hm.. det är ju ett tydligt fall av grov vanvård och jag tror nog att vi har en ganska god chans att äganderätten skrivs över på oss efter rättegången, om vi nu bara kan spåra upp ägaren.
I nästa scen är den äldre mannen och en polis ute och kör i en stad.
Man har nu lyckats spåra upp var husägaren bor och har stämt möte med honom i hans lägenhet.
Ett medelklassområde med lägenheter. Utredaren och polisen går in i huset och uppför trapporna, ringer sedan på en dörr där namnet är censurerat i efterhand. En man i fyrtioårsåldern öppnar. De samtalar lite och sedan grips han av polisen i väntan på rättegången.
Nästa bild visar en rättsal och en domare som inte ser glad ut.
- Domen blir tre års fängelse och huset i fråga skrivs över på HRC, dessutom får den dömde aldrig mer äga ett hus.
Den kortklippta kvinnan syns i förgrunden medans den före detta husägaren med censurerat ansikte förs ut bakom henne.
- Ja, nu väntar en hel del huset, men vi får närma oss det försiktigt. Det kan lätt bli för mycket för ett hus som inte är van vid uppmärksamheten, särskilt som det är så gammalt som det här är. Sedan får vi se om vi kan hitta en bra familj som kan adoptera det också.
Sedan visas klipp om hur trädgården kring huset rensas upp, fasaden byts ut och målas i vackert rött, allt inomhus städas, det målas, putsas och tapetseras om tills en dag då huset står där i sin forna prakt. Utredarna från HRC står stolta och glada utanför och pratar med ett ungt par som har en liten pojke på fem, sex år med sig.
I nästa scen visas bilder från det nu inredda huset och den lyckliga familjen som tidigare pratade med utredarna.
Huset blev adopterat av Linda och Markus Andersson. De har en liten son och har länge letat efter något eget att bo i, en bit bort från stadens jäkt och stress.
En bild på husets lilla uteplats där Linda och Markus sitter i de nyinköpta trädgårdsmöblerna och ser genuint lyckliga ut. Markus säger:
- Vi vill verkligen ta hand om huset nu och ge det allt det kan få. Det är synd när hus far illa på det här sättet, särskilt detta som har så mycket kvar att ge!
Eftertexterna börjar rulla och berättarrösten återkommer:
I det här fallet gick det ju bra, men det går inte alltid lika fint. Se vårt nästa program om en övergiven herrgård i de småländska skogarna som man slutligen tvingas avliva, även om man lyckas rädda grindstugan. Nästa gång... i Husräddningen.
Barndom
Jag har sannerligen försökt återfinna min barndom under de senaste veckorna. De flesta jag umgås med är yngre än jag själv, de står i barndomen och bultar desperat på glasväggen som skiljer dem från vuxenvärlden, för de vill in. På andra sidan står jag och bultar minst lika desperat för att jag vill ut igen. Jag är ett ingenting, lever någonstans mittimellan, i en perifiri. För gammal för att vara tonåring och förvirrad och för gammal för att vara barn, men däremot för fånig för att vara en vuxen.
Det bästa jag vet på badstranden är att vara på grunt vatten, precis så att man når ned med händerna i sanden och precis så att nästippen når ovanför vattenytan. Sedan rör man sig sakta fram genom vattnet och ser allting från en krokodils perspektiv. Då är jag en krokodil, eller ett sjömonster om jag så vill.
Alla vuxna badar så konstigt.
När det regnar ute så hämtar jag alla filtar, kuddar, täcken och annat som kan vara bra och bygger en koja mitt i vardagsrummet. Där inne kan man sedan ligga och läsa böcker i ficklampans sken. Inga böcker är någonsin så bra som då.
Alla vuxna läser så konstigt.
Man ser andra ta stora svängar kring vattenpölarna efter regnet, men jag vet inte hur man gör. Antingen travar jag glatt rakt igenom dem, eller så hoppar jag i dem (det händer mycket oftare!). Vattenpölar är något utav livets finaste glädjeämnen.
Alla vuxna går så konstigt.
Ute på joggingstråket kan jag inte låta bli att ibland fångas av ögonblicket, galoppera fram och frusta ut min glädje som en häst, kröka nacken och låta manen flyga i vinden. Fågelfri och bekymmreslös.
Alla vuxna springer så konstigt.
Jag bygger kojor i skogen, gör fördämningar i bäckar, metar mört i timmar, vandrar barfota över solvarm sten, rullar mig i nyklippt gräs och drömmer mig bort.
Alla andra vuxna lever så konstigt.
Det bästa jag vet på badstranden är att vara på grunt vatten, precis så att man når ned med händerna i sanden och precis så att nästippen når ovanför vattenytan. Sedan rör man sig sakta fram genom vattnet och ser allting från en krokodils perspektiv. Då är jag en krokodil, eller ett sjömonster om jag så vill.
Alla vuxna badar så konstigt.
När det regnar ute så hämtar jag alla filtar, kuddar, täcken och annat som kan vara bra och bygger en koja mitt i vardagsrummet. Där inne kan man sedan ligga och läsa böcker i ficklampans sken. Inga böcker är någonsin så bra som då.
Alla vuxna läser så konstigt.
Man ser andra ta stora svängar kring vattenpölarna efter regnet, men jag vet inte hur man gör. Antingen travar jag glatt rakt igenom dem, eller så hoppar jag i dem (det händer mycket oftare!). Vattenpölar är något utav livets finaste glädjeämnen.
Alla vuxna går så konstigt.
Ute på joggingstråket kan jag inte låta bli att ibland fångas av ögonblicket, galoppera fram och frusta ut min glädje som en häst, kröka nacken och låta manen flyga i vinden. Fågelfri och bekymmreslös.
Alla vuxna springer så konstigt.
Jag bygger kojor i skogen, gör fördämningar i bäckar, metar mört i timmar, vandrar barfota över solvarm sten, rullar mig i nyklippt gräs och drömmer mig bort.
Alla andra vuxna lever så konstigt.
Borgen är borta
Under lördagen blev jag, min broder och min käre pojkvän guidade kring Tivedens sevärdheter av systra mi. Hon håller på med det häftigaste specialarbetet i historien - att kartlägga dylika sevärdheter och göra en hemsida av det. Vi såg ett gammalt hus (där vill jag bo!), Fagertärn (där vill jag bo!) och ett par grottor (jag vill att mina alteregon skall bo där!)
Då vi klängde omkring i grottorna började jag dessvärre tänka på b-filmen The Descent. Stort misstag. Jag förväntade mig att läskiga monster med nosferatu-attityd skulle slänga sig över oss när som helst. Med andra ord är det nu bevisat - jag är ingen mes, jag har bara på tok för stort överskott av fantasi.
Sedan gav vi oss av efter vad som enligt den tjugo år gamla guideboken skulle vara den finaste borgruinen i hela Tiveden. Vi letade och letade. Vi körde fel och letade lite till. Vi trodde att vi hittat rätt och frågade ortsbefolkningen. De hade inte varit där på många, många år. Hur kan man låta bli när man bor alldeles bredvid? Hur som helst fick vi en luddig vägbeskrivning och med den åldrade guideboken gav vi oss rakt in i skogen. Det var de mest myggtäta områdena i universum. Min Riddare I Svart Skjorta Med Blommor På lånade ut nämnda skjorta för att jag inte skulle få panik av myggornas kalasande på min kropp. Vi gick fel, gick tillbaka, blev sura, snubblade omkring och gick förmodligen fel igen. Till slut hittade vi en hög sten. Vi är osäkra på om det var rätt hög sten. Riddaren Nu Utan Svart Skjorta Med Blommor På fick över sextio myggbett under den korta promenaden. Jag skall nog bli vampyr och dricka hans blod, för det verkar mumsigt.
Men borgen är och förblir borta.
Då vi klängde omkring i grottorna började jag dessvärre tänka på b-filmen The Descent. Stort misstag. Jag förväntade mig att läskiga monster med nosferatu-attityd skulle slänga sig över oss när som helst. Med andra ord är det nu bevisat - jag är ingen mes, jag har bara på tok för stort överskott av fantasi.
Sedan gav vi oss av efter vad som enligt den tjugo år gamla guideboken skulle vara den finaste borgruinen i hela Tiveden. Vi letade och letade. Vi körde fel och letade lite till. Vi trodde att vi hittat rätt och frågade ortsbefolkningen. De hade inte varit där på många, många år. Hur kan man låta bli när man bor alldeles bredvid? Hur som helst fick vi en luddig vägbeskrivning och med den åldrade guideboken gav vi oss rakt in i skogen. Det var de mest myggtäta områdena i universum. Min Riddare I Svart Skjorta Med Blommor På lånade ut nämnda skjorta för att jag inte skulle få panik av myggornas kalasande på min kropp. Vi gick fel, gick tillbaka, blev sura, snubblade omkring och gick förmodligen fel igen. Till slut hittade vi en hög sten. Vi är osäkra på om det var rätt hög sten. Riddaren Nu Utan Svart Skjorta Med Blommor På fick över sextio myggbett under den korta promenaden. Jag skall nog bli vampyr och dricka hans blod, för det verkar mumsigt.
Men borgen är och förblir borta.
Leve revolutionen!
I dag har jag och pojkvännen officiellt ockuperat ett hus! Vi är minsann hemskt rebelliska och alternativa, oh yeah. Eller inte. Jag kan berätta om hur det egentligen gick till.
Min mors granne flyttade i vintras till en lägenhet många mil härifrån och lämnade sitt lilla torp vind för våg. Tanken var väl att rusta upp det, men saker kom ivägen och ingenting hände. Det stackars torpet såg ledsnare ut för var gång jag såg det.
Nu på sommaren är min lägenhet hetare än Helvetet och därmed beslutade jag mig för att ta med alla djur och fly till min mor. Det känns ju dock lite trist att bo där. Det vore häftigt med en egen sommarstuga. Långa blickar mot grannens djungelliknande ursäkt för trädgård som dolde det lilla torped började kastas och snart tog planen form. Det skulle bli vårt sommarhem!
I går ringde jag grannen i fråga och lade fram förslaget om att jag och pojkvännen fick bo där mot att vi lagade lite prylar och tuktade trädgården. Grannen meddelade att han skulle tänka på saken. Han tänkte och tänkte. Inget svar kom. I dag tröttnade jag och skickade följande SMS:
"Nu blir det palestinasjal och ockupation inom tre, två, ett..."
Snart kom svaret:
"Ingen lär märka det/Gunnar på Arvika/Leve revolutionen!"
Så nu har jag en sommarstuga! Grillfester under kommande månad är ett faktum! Det lär bli ett helvete att få trädgården tam igen, men då har jag något givande att ta mig för i alla fall, så jag stämmer in i grannens utrop: Leve revolutionen!
Min mors granne flyttade i vintras till en lägenhet många mil härifrån och lämnade sitt lilla torp vind för våg. Tanken var väl att rusta upp det, men saker kom ivägen och ingenting hände. Det stackars torpet såg ledsnare ut för var gång jag såg det.
Nu på sommaren är min lägenhet hetare än Helvetet och därmed beslutade jag mig för att ta med alla djur och fly till min mor. Det känns ju dock lite trist att bo där. Det vore häftigt med en egen sommarstuga. Långa blickar mot grannens djungelliknande ursäkt för trädgård som dolde det lilla torped började kastas och snart tog planen form. Det skulle bli vårt sommarhem!
I går ringde jag grannen i fråga och lade fram förslaget om att jag och pojkvännen fick bo där mot att vi lagade lite prylar och tuktade trädgården. Grannen meddelade att han skulle tänka på saken. Han tänkte och tänkte. Inget svar kom. I dag tröttnade jag och skickade följande SMS:
"Nu blir det palestinasjal och ockupation inom tre, två, ett..."
Snart kom svaret:
"Ingen lär märka det/Gunnar på Arvika/Leve revolutionen!"
Så nu har jag en sommarstuga! Grillfester under kommande månad är ett faktum! Det lär bli ett helvete att få trädgården tam igen, men då har jag något givande att ta mig för i alla fall, så jag stämmer in i grannens utrop: Leve revolutionen!
Nattbestar och Lindormar
Fr. v. Sigrid Mjölnerska, Lokatt Skärslipeska, Utter Vaskare, Sten Odjursväktare och Eira. Snöret leder till hunden Bamse Den Helige som inte ville vara med på bild.
Så var sommarens stora lajvupplevelse både upplevd och överstånden. Jag har nu återhämtat mig tillräkligt för att faktiskt orka skriva ett inlägg om det hela också.
Lokatt Skärsliperska var givetvis min roll, Sigrid och Sten var mina barn, Utter deras kusin och Eira Stens tillkommande. Så, då var det ur världen.
Lajvet var rörigt, fint, mysigt, uttröttande och hade såväl ljusa som mörka stunder. Dåligt var väl att intrigerna sög och att byn blev fullkomligt nedlusad med diverse odjur såsom vargbestar, demoner, lindormar och dylikt. Det var helt sanslöst. Jag som förväntat mig ett relativt lugnt bylajv, men ack så jag bedrog mig.
Jag orkar verkligen inte redogöra för hela lajvet här, eftersom det skulle bli en väldigt lång bok, men det var helt okej i alla fall.
Roligast var nog att vi beslutade oss för att mitt stackars marsvin var en nattbestunge som vi kunde visa för pengar. Vi drack och åt gott på värdshuset hela lajvet på grund av den geniala planen.
Det hela gav dock mersmak, nu vill jag ut i skogen igen, fast som någon form av skogsvarelse denna gång. Måste bara finna ett passande lajv också. Den som lever får se vad som händer. Kanske har DU som läser detta ett bra tips om ett lajv? Skriv, för Gudarnas skull (eller för min), skriv!