Yvonne Diana

När jag blir absurt rik skall jag starta en riktig, gammaldags, hederlig cirkus. Först måste jag i och för sig ta över Sverige också så att vi kan ta bort alla dumma regler som försvårar cirkuslivet, för min cirkus skall bli perfekt. Den skall innehålla allt man förväntar sig av en cirkus, alla fantasier skall bli verklighet... och namnet blir...

CIRKUS FABULA

Cirkus Fabula har elefanter, trapetskonstnärer, en trollkarl som trollar fram duvor och kaniner, vita hästar som stegrar sig med plymer på huvudet och paljettbroderade täcken, harlequin-clowner, en kattämjerska, en söt liten hund som slår baklängesvolter över sin större hundkompis,  en urstark man och undersköna ryttarinnor. Den har en cirkusdirektör med piska och arbetare iklädda röda uniformsjackor med guldknäppning, den har röda sammetsridåer, doften av popcorn och sågspån och i pausen får du klappa ligern, om du törs.
Ingenting är gammalt eller sjaskigt. Vagnarna är målade i glada färger och mönster, det är överdåd och en orkester som spelar klassiska cirkusmelodier över hela området.

Allt du någonsin drömt om hos en cirkus finns här. Allt jag någonsin drömt om hos en cirkus finns här, precis just här, i mina drömmar...

Tills jag blir rik. Då ni.

Jag har en före detta god vän som ältar hela livet. Ibland kommer det underbara möjligheter som hon aldrig vågar satsa på eftersom hon kanske kommer att misslyckas. I stället sitter hon och dyrkar sin misär, ensam i en lägenhet. Hon har bett hela livet fara åt helvete.

Jag har en nära vän som bestämt sig för att inte leva. Han skriver och talar om meningslösheten i livet, om att ingenting känns bra och att han funderar konstant på att avsluta det. Ändå vägrar han konstant att fylla det med något. Han vägrar att gå på fester, gå på festivaler, involvera sig med någon känslomässigt och så vidare. Det har blivit hans principer. Han undviker att leva, förmodligen i samma rädsla som flickan ovan. Rädslan för att misslyckas med något, eller kanske enkel rädsla för att allt skall få en mening till sist.

Jag har också principer som har hindrat mig från att leva, men jag ämnar inte följa dem längre.
Endast en sann rebell kan rebellera mot sina egna principer.
Jag tänker vara en sann rebell.

Jag tänker leva i stället för att genomlida.

Jag hoppas de följer med.

Det är nu på förmiddagarna och eftermiddagarna allt är värst. När man insett att man försovit sig från kuratormötet och hela dagen ligger framför en med en hel massa obevekligt fint väder, och man känner att man borde ta tillvara på det, men vet inte hur. Det bästa sättet att ta tillvara på en fin dag är med en god vän eller två, men alla i trakten är satta på åtgärder, jobb eller skolor.

Egentligen antar jag att jag borde städa. Det känns som om det är allt jag gör. Sitter och känner att jag borde borde borde borde hela tiden.

"Borde" har ersatt de gamla fienderna "skall" och "vill". Jag vet inte riktigt vad jag vill, jag vet inte riktigt vad jag skall. Allt som dyker upp är en massa borde överallt.

Jag orkar inte ens skriva ett seriöst inlägg, utan det blir bara knapphändiga meningar.
I går reste Oscar i tiden på en kontorsstol.

Tänk så lite som krävs. När jag i dag gick ut med hunden slog kylan emot mig, samt att det fanns ett uns av brandrök i luften. Det var precis som när man vaknar tidigt en lajvmorgon, stel och frusen, men med löften om en varmare dag.
Jag längtar ut i skogen!

Vi har en lajvgrupp, vi har roller, vi har sponsring, men vi har inte hittat något lajv att åka på och det känns som det börjar bli dags nu. Lajvandarna vaknar i kroppen och man vill bara ut, ut, ut! Stiga in i en annan värld som inte är lika grå och fadd i smaken. Skratta, bli skrämd och umgås. Intrigera och förfasa sig. Allt det där som gör att jag alltid kommer att älska lajv.

Om någon har ett bra tips på ett fantasylajv under sommaren får de gärna hojta till!

I dag har dagen så här långt förflutit behagligt och gårdagens ångestladdade scenarier känns om inte avlägsna, så i alla fall som om de håller sig en bit bort. Visst är det skönt att jag är så stabil och inte låter humöret hoppa hit och dit som om jag vore femton år igen? Pff. Undra om det är det som gör att jag får åka på femtonårsbiljett på bussen fortfarande.

Just nu väntar jag på matsällskap som skall överasskas med fläskpannkaka. Kände för att vara lite seriös i dag och får hoppas att det faller i god jord.

I övrigt har jag inte så mycket att berätta. Man har sällan det när allt är helt okej. Jag har arbetat lite på en teckning till min utställning, lånat böcker på biblioteket och införskaffat några till snygga bestick från Indiska. En vacker dag skall jag ha ett komplett set. Vilket år som helst nu.

Nåväl, det enda jag ville säga var nog bara:
"Klockan är halv fem och aaaaaallt är luuuuuungt!"

Jag har alltid varit mörkrädd, men inte nu längre. Det är borta. Jag vet att ingenting i mörkret kan vara värre än det som redan bor i mitt huvud.

Sent, sent på nätterna går jag ut på långa promenader genom stadens alla mörka partier. Jag hoppas på att någon skall komma och rånmörda mig. Skjuta mig i skallen. Köra kniven in i min mage, om och om igen. Jag ber till alla gudar om att det skall ske. Snällasnällasnällasnälla ta livet av mig, för fan!

Många är de dagar då jag legat ihopknuten av gråt utan att kunna röra mig. Bara tankarna har fritt spelrum och i dem ser jag bara hur jag lyckas skära upp armarna ända in till benet, hur min buk så lätt skulle kunna sprättas upp, hur en vass osthyvel skulle kunna få bort och förbättra. Men jag är paralyserad och kan inte göra någonting alls egentligen, förutom att längta så mycket efter smärtan att själva längtan blir en outhärdlig plåga.

När man väl sitter där med bladet blir det bara tunna snitt, ytliga markeringar som kan få fungera som slaktdiagram den dagen någon kommer förbi och kan skära upp mig på riktigt.

På bild efter bild stirrar hon tillbaka. Träsktrollet. Träsktrollet som är jag själv. När blev det här jag? Har det alltid varit jag och jag har bara varit för blind för att uppfatta det? Jag vet inte.
Vad jag vet är att jag gick upp sju, åtta kilo de månader jag inte rökte. Nu har jag sagt att jag slutat igen, men när jag ser mig själv på heffaklumpsbilderna så undrar jag varför. Är det värt det? Vill jag bli ännu tjockare? Vad betyder lite rökhosta mot möjligheten att bli smalare igen?

Omkring mig går alla andra ned i vikt. Smalare och smalare blir de. Jag vet att de kommit dit genom att sticka fingrarna i halsen och avsky mat, men lik förbannat är jag avundsjuk. Jag vill också hata mat. Jag vill också försumma ätandet och stoppa fingrarna i halsen och räkna kalorier och gå på spinning och aerobics och allt vad fan det heter. Men jag kan inte. Jag är för tjock för att gå och träna numera. Fetton som jag skall inte visa sig i gym. Fetton som jag skall gömma sig i sunkiga joggingdressar och springa på elljusspår när ingen ser. Jag vet inte hur man gör när man räknar kalorier. Jag tycker att mat är gott och gillar att vara mätt.

Men jag är så trött på att känna mig som en heffaklump. Jag trodde aldrig att jag skulle falla slutligen på grund av vikten, för jag har på senare år lyckats tycka om mig själv för det mesta... men det är slut med det. Jag tycker inte om mig själv. Jag är trött på att aldrig hitta en BH som passar och trött på att vara en blobb på varenda jävla foto. Jag vet inte vad jag skall ta mig till, om det krävs att jag skall röka så skall jag röka. Om det krävs fingrar i halsen däremot... ja, då vet jag faktiskt inte vad jag gör alls.

Det här med rökningen har för övrigt blivit ett känsligare kapitel än någonsin. Jag är labil. Mer än någonsin till och med. Jag fungerar inte för fem öre och har inte gjort det på flera månader. Det är fel tillfälle att inte röka. Tjock och labil utan att någonting i mitt liv fungerar som det skall. Fel tillfälle.
Min sambo blev ihop med en kedjerökare. Jag höll upp tre månader och nu har han blivit rabiat mot min rökning. Han gnäller och blänger och muttrar och blir sur. Han vägrar att så mycket som pussa på mig upp till en timme efter att jag rökt. Jag har sagt att det inte hjälper. Jag har sagt att det gör saken värre, men han fortsätter gnälla.
Skall det här Halvåret från Helvetet kosta mig ett fullkomligt fullgott förhållande också? Det vore typiskt. I så fall skyller jag det på doktor Blatte Pedofil, som allt annat. Den djäveln.