Hon tog halva dubbelsängen och stack
Dagen började ganska bra med varm choklad, men fortsatte lite sämre. Jag gick upp innan sju för att hinna bleka och färga om håret, men blekmedlet hade gått sönder och verkar inte fungera över huvud taget. Nu förlorar jag med andra ord två timmar eftersom affären öppnar först nio och jag ber till Gudarna om att blekmedel skall stå att finna i dess illa sorterade hyllplan. Det gör mig ambivalent till hur resten av dagen kommer att utveckla sig.
För det är som upplagt för tjafs och intriger.
Jag hörde av en god vän i helgen. Hans sambo hade just gjort slut och flyttade dagen därpå. Jag erbjöd mig att komma upp som sällskap, både för att han är min vän och för att jag själv behöver komma bort. Nu har jag fått veta att hans ex kommer att vara där när jag kommer. Mmm... femte hjulet, någon? Bland folk som just gjort slut brukar det ju vara en sådan mysig domedagsstämning som fördubblas med ljusets hastighet när de träffas, eller är det bara jag?
Hur som helst behöver jag komma bort och göra någonting konstruktivt, om så bara att träffa en god vän.
För det är som upplagt för tjafs och intriger.
Jag hörde av en god vän i helgen. Hans sambo hade just gjort slut och flyttade dagen därpå. Jag erbjöd mig att komma upp som sällskap, både för att han är min vän och för att jag själv behöver komma bort. Nu har jag fått veta att hans ex kommer att vara där när jag kommer. Mmm... femte hjulet, någon? Bland folk som just gjort slut brukar det ju vara en sådan mysig domedagsstämning som fördubblas med ljusets hastighet när de träffas, eller är det bara jag?
Hur som helst behöver jag komma bort och göra någonting konstruktivt, om så bara att träffa en god vän.
Förhållandevis
"We are like strangers who know each other very well."
Det är en perfekt beskrivning av mitt och Verklighetens förhållande. Eller det kanske snarare är som att vi gjort slut efter ett knaggligt förhållande och numera är det lite pinsamt att vi fortfarande måste träffas ibland eftersom vi har en del gemensamma intressen och oavslutade affärer.
Vi säger "Hej" mellan stela läppar, mätande och övervägande. Så slår vi oss ned på var sin sida av cafébordet. Jag beställer in varm choklad, han dricker kaffe. Tigande blänger vi ett tag på varandra igen och våra anleten anstränger sig så mycket för att vara neutrala att de stelnar i en onaturlig mask. De torra artighetsfraserna byts ut med frostig känsla.
"Vad gör du nuförtiden då?" "Hur är allt?" "Jämna plågor, huvudet upp och fötterna ned."
Ingen av oss vill avslöja för mycket om oss själva för den andre. Vi måste hålla avståndet till varje villkor för att ens kunna ta oss igenom mötet. Båda har skadat och sårat och den stora klyftan mellan oss varken kan eller vill vi överbygga.
När vi känner att vi klarat av de måsten som existerar så skiljs vi igen. Ibland blir det en kram, en sådan där stel med en arm och en klapp på ryggen, som om den andre höll på att kvävas och man hjälper till som en strikt humanitär åtgärd. För att man måste och borde, inte för att man vill. Egentligen vill man hellre se den andre pinas blå i ansiktet och i ryckande spasmer avlida på det smutsiga cafégolvet. Vid blotta tanken ler vi i mjugg, blickarna möts och vi känner en sekunds gemenskap.
Ja, det är den enda gemenskapen jag och Verkligheten har kvar, en gemensam önskan om den andres slutgiltiga död.
Sedan skiljs vi åt, vet att vi måste ses igen och beklagar faktum. Dagdrömmer om den tid då det inte längre är nödvändigt, men till skillnad från de flesta par som brukat höra ihop så måste vi ses igen, igen och igen. Till världens ände.
Det är en perfekt beskrivning av mitt och Verklighetens förhållande. Eller det kanske snarare är som att vi gjort slut efter ett knaggligt förhållande och numera är det lite pinsamt att vi fortfarande måste träffas ibland eftersom vi har en del gemensamma intressen och oavslutade affärer.
Vi säger "Hej" mellan stela läppar, mätande och övervägande. Så slår vi oss ned på var sin sida av cafébordet. Jag beställer in varm choklad, han dricker kaffe. Tigande blänger vi ett tag på varandra igen och våra anleten anstränger sig så mycket för att vara neutrala att de stelnar i en onaturlig mask. De torra artighetsfraserna byts ut med frostig känsla.
"Vad gör du nuförtiden då?" "Hur är allt?" "Jämna plågor, huvudet upp och fötterna ned."
Ingen av oss vill avslöja för mycket om oss själva för den andre. Vi måste hålla avståndet till varje villkor för att ens kunna ta oss igenom mötet. Båda har skadat och sårat och den stora klyftan mellan oss varken kan eller vill vi överbygga.
När vi känner att vi klarat av de måsten som existerar så skiljs vi igen. Ibland blir det en kram, en sådan där stel med en arm och en klapp på ryggen, som om den andre höll på att kvävas och man hjälper till som en strikt humanitär åtgärd. För att man måste och borde, inte för att man vill. Egentligen vill man hellre se den andre pinas blå i ansiktet och i ryckande spasmer avlida på det smutsiga cafégolvet. Vid blotta tanken ler vi i mjugg, blickarna möts och vi känner en sekunds gemenskap.
Ja, det är den enda gemenskapen jag och Verkligheten har kvar, en gemensam önskan om den andres slutgiltiga död.
Sedan skiljs vi åt, vet att vi måste ses igen och beklagar faktum. Dagdrömmer om den tid då det inte längre är nödvändigt, men till skillnad från de flesta par som brukat höra ihop så måste vi ses igen, igen och igen. Till världens ände.
Jag *hjärta* försäkringskassan
Många pratar om hur mycket skit de fått av Försäkringskassan. Jag måtte ha haft tur. Jag får skit från vården (psykiatrin), socialen, CSN och Verkligheten i allmänhet, men alla jag haft kontakt med på Försäkringskassan har varit både trevliga och effektiva.
Nu när läkaren krånglar så mycket han kan så har de beslutat att jag skall få ett tillfälligt uppskov med mer pengar. Nu slipper jag oroa mig på flera månader! Det är som om en stor sten just föll från min mage (där har den legat och skavt ett bra tag).
Nu när läkaren krånglar så mycket han kan så har de beslutat att jag skall få ett tillfälligt uppskov med mer pengar. Nu slipper jag oroa mig på flera månader! Det är som om en stor sten just föll från min mage (där har den legat och skavt ett bra tag).
Maurus
Jag vågar inte vända mig om, för jag känner så intensivt att han tornar upp sig bakom mig. Ett litet leende som är en del förakt och två delar sarkasm i det groteska anletet, vingarna bara halft utfällda och nonchalant inspekterar han sina rakbladsvassa klor samtidigt som han håller ett öga på mig. Egentligen har han aldrig gett sig av, jag var bara naiv nog att tro att han hade försvunnit eller att jag på något sätt lyckats skaka av mig min förföljare.
Kärlek är inte alltid av godo. Hans kärlek till mig är det definitivt inte, för det finns ingenting annat som kan få mig att skrika högre eller gråta mer fruktlöst. Det är den kärleken som gör att rädslan i min mage knyter sig och knyter sig tills det känns som om jag imploderat och blivit alldeles tom, ett skal, ett ingenting.
Förr använde jag bara honom som metafor, trodde jag.
Jag kanske bara hoppades.
Nu finns han med mig alldeles för ofta och jag vet inte alltid när det är jag som tänker, eller när det är han.
Kärlek är inte alltid av godo. Hans kärlek till mig är det definitivt inte, för det finns ingenting annat som kan få mig att skrika högre eller gråta mer fruktlöst. Det är den kärleken som gör att rädslan i min mage knyter sig och knyter sig tills det känns som om jag imploderat och blivit alldeles tom, ett skal, ett ingenting.
Förr använde jag bara honom som metafor, trodde jag.
Jag kanske bara hoppades.
Nu finns han med mig alldeles för ofta och jag vet inte alltid när det är jag som tänker, eller när det är han.
Katoliker över en natt
Över en natt blev hur många som helst katoliker och tjatar nu om att de måste fira St. Patricks Day.
Vad i helvete är det med folk? Ni var ateister i långa rader för bara fem minuter sedan. Ni var till och med emot kristendomen starkare än ni var emot någonting annat jag kan komma på... och nu firar ni en snubbe som bringade kristendomen till Irland?
Om ni gillar Irland så kan ni väl för fan flytta dit eller klä er i grönt närhelst ni behagar - det skall inte krävas ett helgon från en främmande religion som gjorde något idiotiskt för det.
Skärp er, miffon.
Vad i helvete är det med folk? Ni var ateister i långa rader för bara fem minuter sedan. Ni var till och med emot kristendomen starkare än ni var emot någonting annat jag kan komma på... och nu firar ni en snubbe som bringade kristendomen till Irland?
Om ni gillar Irland så kan ni väl för fan flytta dit eller klä er i grönt närhelst ni behagar - det skall inte krävas ett helgon från en främmande religion som gjorde något idiotiskt för det.
Skärp er, miffon.
...och änglar svävar stilla vid min sida
Varje år. Jag vet inte ens hur länge trenden har hållit i sig nu. Varje år dör någon jag känner. Det här året lever fortfarande alla, men jag räknar dagarna. Jag räknar månader, veckor, dagar, timmar. Nu har ingen dött. Nu har det gått två månader, tio dagar och en minut av året. Alla lever. Än så länge är allt bra. Ingen är död. Ingen är döende. Ingen dör.
Men jag vet ju inte. Ibland får man inte reda på det direkt. Ibland får man veta långt senare. Ibland ser hennes leende ögon ned från löpsedlarna många timmar efteråt. Ibland kommer meddelandet en vecka efteråt. Ibland ringer man inte numret förrän två veckor senare.
Numret har upphört på kundens begäran. Hänvisning saknas.
Jag kan känna skräck inför andras död. Jag kan känna en förlamande, iskall rädsla som sprider sig i kroppen. Det är bara delvis för att jag är rädd för förlusten, resten är vanmakten och vetskapen om att jag inte kommer att kunna sörja. Det är sant. Jag kan inte sörja längre. Efter pappa har jag bara kunnat beklaga. Sörja ytligt, men det har aldrig nått in, aldrig gått på djupet.
På djupet breder tomrummet efter pappa ut sig och lämnar inte plats för någonting alls.
Men jag vet ju inte. Ibland får man inte reda på det direkt. Ibland får man veta långt senare. Ibland ser hennes leende ögon ned från löpsedlarna många timmar efteråt. Ibland kommer meddelandet en vecka efteråt. Ibland ringer man inte numret förrän två veckor senare.
Numret har upphört på kundens begäran. Hänvisning saknas.
Jag kan känna skräck inför andras död. Jag kan känna en förlamande, iskall rädsla som sprider sig i kroppen. Det är bara delvis för att jag är rädd för förlusten, resten är vanmakten och vetskapen om att jag inte kommer att kunna sörja. Det är sant. Jag kan inte sörja längre. Efter pappa har jag bara kunnat beklaga. Sörja ytligt, men det har aldrig nått in, aldrig gått på djupet.
På djupet breder tomrummet efter pappa ut sig och lämnar inte plats för någonting alls.
Inte min dag
I dag är inte min dag. Någon annan tog det som borde ha varit min dag och gav mig bara slaggprodukterna. Det började som skit, hade en mycket bra scen i mitten som de förmodligen bara klippte bort på grund av tidsbrist och sedan gick det åt fanders igen mot kvällen.
Alla mina dagar är någon annans numera. Förmodligen den där andra personen, Hon Som Blev Den Jag Borde Blivit. Den som jag är skuggan av. Den som klarade alltihop. Den som inte blev sjuk, den som inte blev fet, den som lyckades överallt där jag misslyckades.
Jag är glad att jag inte träffat henne.
Jag skulle hata henne.
Alla mina dagar är någon annans numera. Förmodligen den där andra personen, Hon Som Blev Den Jag Borde Blivit. Den som jag är skuggan av. Den som klarade alltihop. Den som inte blev sjuk, den som inte blev fet, den som lyckades överallt där jag misslyckades.
Jag är glad att jag inte träffat henne.
Jag skulle hata henne.
Tarotkort är simpel huvudologi
I Terry Pratchetts böcker om häxan Växervax så påpekar hon väldigt ofta att det mesta med att vara häxa handlar om simpel "huvudologi". Det förvånar mig att det inte riktigt tycks ha nått fram till världen i allmänhet, trots att det är så enkelt. Tarotkort är ett utmärkt exempel. Fint målade kort som man lägger för att få reda på hur framtiden skall bli och hur man skall välja vid olika vägskäl i livet.
Ser korten in i framtiden? Nej, självklart inte. Ändock kan de faktiskt till viss del hjälpa personen som lägger dem att se in i sin egen framtid.
Den moderna människans vardag består av val, stora som små. Ibland vet vi inte riktigt vad vi egentligen vill och behöver en liten knuff på vägen för att få reda på det. Tarotkorten är en sådan välbehövlig knuff.
Vi tar ett exempel. Säg att en dam har fått ett jobberbjudande, men hon vet inte om hon vill byta arbete. Hon drar upp första bästa tarotkort och det råkar bli döden. Om hon innerst inne vill ha kvar sitt gamla arbete kommer hon ta det som ett dåligt tecken, men om hon vill byta jobb kommer hon se det som en symbol för en ny start och en förändring i hennes liv.
Det är anledningen till varför folk som gör tarotläsningar åt andra alltid är så svävande, luddiga och lämnar ut tusen olika små tolkningsbara trådar. För det är inte de som tolkar korten egentligen.
Mitt råd till er som funderar på att betala någon för att ge er en tarotläsning är att ni lägger pengarna på en egen lek. Ni behöver inte ens läsa hur man skall lägga korten traditionellt sett. Köp bara en lek ni tycker har fina bilder och närhelst ni känner att ni behöver lite vägledning så sätter ni er ned, tar det lugnt och lägger ut några kort att tolka precis som ni vill. Ha lite ödestro och tänk inte för mycket så fungerar det alldeles utmärkt.
Personligen föraktar jag de som slår mynt av myten om att den som gör läsningen måste ha någon slags djupare kraft. På medeltidsveckan jag brukar besöka varje sommar finns ibland en "häxa" i ett tält. Hon tar runt tvåhundra spänn för en läsning. I sommar tänker jag sitta utanför hennes tält och ge bort dem gratis...
...eller nästan gratis. En kram per läsning, annars får det vara!
Gå och köp en tarotlek nu. De är fina.
Ser korten in i framtiden? Nej, självklart inte. Ändock kan de faktiskt till viss del hjälpa personen som lägger dem att se in i sin egen framtid.
Den moderna människans vardag består av val, stora som små. Ibland vet vi inte riktigt vad vi egentligen vill och behöver en liten knuff på vägen för att få reda på det. Tarotkorten är en sådan välbehövlig knuff.
Vi tar ett exempel. Säg att en dam har fått ett jobberbjudande, men hon vet inte om hon vill byta arbete. Hon drar upp första bästa tarotkort och det råkar bli döden. Om hon innerst inne vill ha kvar sitt gamla arbete kommer hon ta det som ett dåligt tecken, men om hon vill byta jobb kommer hon se det som en symbol för en ny start och en förändring i hennes liv.
Det är anledningen till varför folk som gör tarotläsningar åt andra alltid är så svävande, luddiga och lämnar ut tusen olika små tolkningsbara trådar. För det är inte de som tolkar korten egentligen.
Mitt råd till er som funderar på att betala någon för att ge er en tarotläsning är att ni lägger pengarna på en egen lek. Ni behöver inte ens läsa hur man skall lägga korten traditionellt sett. Köp bara en lek ni tycker har fina bilder och närhelst ni känner att ni behöver lite vägledning så sätter ni er ned, tar det lugnt och lägger ut några kort att tolka precis som ni vill. Ha lite ödestro och tänk inte för mycket så fungerar det alldeles utmärkt.
Personligen föraktar jag de som slår mynt av myten om att den som gör läsningen måste ha någon slags djupare kraft. På medeltidsveckan jag brukar besöka varje sommar finns ibland en "häxa" i ett tält. Hon tar runt tvåhundra spänn för en läsning. I sommar tänker jag sitta utanför hennes tält och ge bort dem gratis...
...eller nästan gratis. En kram per läsning, annars får det vara!
Gå och köp en tarotlek nu. De är fina.
Cigaretter, mina älskade
Jag kan nu officiellt meddela att jag blir galen utan cigaretter. Tre månader. Jag är självdestruktiv som en deprimerad fjortonåring och vet inte vad jag skall ta mig till. Oscar vill inte att jag skall börja röka igen och när jag ens tog upp det såg han så ledsen och BESVIKEN ut... samtidigt vet jag ju att han inte gillar den här hysterikan jag har förvandlats till.
Jag vet varken ut eller in.
Jag vet inte vad jag skall ta mig till.
Allt jag vet är att jag gör vad som helst för en cigg.
Jag vet varken ut eller in.
Jag vet inte vad jag skall ta mig till.
Allt jag vet är att jag gör vad som helst för en cigg.
Patrask
När min kurator berättade att kärringen till överläkare på psyket hade ringt överläkaren på vårdcentralen där kuratorn arbetar och sagt att de inte fick ha någon kontakt med mig längre gällande psyket, när jag fick reda på att den enda vettiga kurator jag känner till inte fick hjälpa mig längre, då föll jag.
Jag kände igen känslan. Det var samma känsla som när jag som barn fick beskedet av Alv att hennes mamma inte ville att vi skulle leka med varandra längre.
Den där känslan av genuin hopplöshet.
Då man inser att man bara är patrask, skit under nageln. Någon som inte förtjänar någonting alls.
Jag kände igen känslan. Det var samma känsla som när jag som barn fick beskedet av Alv att hennes mamma inte ville att vi skulle leka med varandra längre.
Den där känslan av genuin hopplöshet.
Då man inser att man bara är patrask, skit under nageln. Någon som inte förtjänar någonting alls.