Yvonne Diana

Jag har sannerligen försökt återfinna min barndom under de senaste veckorna. De flesta jag umgås med är yngre än jag själv, de står i barndomen och bultar desperat på glasväggen som skiljer dem från vuxenvärlden, för de vill in. På andra sidan står jag och bultar minst lika desperat för att jag vill ut igen. Jag är ett ingenting, lever någonstans mittimellan, i en perifiri. För gammal för att vara tonåring och förvirrad och för gammal för att vara barn, men däremot för fånig för att vara en vuxen.

Det bästa jag vet på badstranden är att vara på grunt vatten, precis så att man når ned med händerna i sanden och precis så att nästippen når ovanför vattenytan. Sedan rör man sig sakta fram genom vattnet och ser allting från en krokodils perspektiv. Då är jag en krokodil, eller ett sjömonster om jag så vill.
Alla vuxna badar så konstigt.

När det regnar ute så hämtar jag alla filtar, kuddar, täcken och annat som kan vara bra och bygger en koja mitt i vardagsrummet. Där inne kan man sedan ligga och läsa böcker i ficklampans sken. Inga böcker är någonsin så bra som då.
Alla vuxna läser så konstigt.

Man ser andra ta stora svängar kring vattenpölarna efter regnet, men jag vet inte hur man gör. Antingen travar jag glatt rakt igenom dem, eller så hoppar jag i dem (det händer mycket oftare!). Vattenpölar är något utav livets finaste glädjeämnen.
Alla vuxna går så konstigt.

Ute på joggingstråket kan jag inte låta bli att ibland fångas av ögonblicket, galoppera fram och frusta ut min glädje som en häst, kröka nacken och låta manen flyga i vinden. Fågelfri och bekymmreslös.
Alla vuxna springer så konstigt.

Jag bygger kojor i skogen, gör fördämningar i bäckar, metar mört i timmar, vandrar barfota över solvarm sten, rullar mig i nyklippt gräs och drömmer mig bort.

Alla andra vuxna lever så konstigt.