Husräddningen
Husräddningen
Idén baseras på Animal Planets program Djurräddningen och Djurpolisen. Alla karaktärer är dock påhittade och likheter med hus eller människor som finns i verkligheten är bara fullkomligt slumpmässiga.
Första scenen, tre av husräddarna i en skåpbil kör längsmed en slingrig väg genom sommargrönskan.
Här ser vi tre av dem som jobbar på HRC, förkortning för Husens Räddningscenter. De har just fått ett anonymt samtal om att ett hus är i plågor. Ägaren har tydligen inte synts till på månader och de åker nu ut till uppgiven adress för att se hur det står till.
Bilen stannar vid ett litet rött torp som nästan drunknar i den vildvuxna trädgårdsdjungeln omkring det. Utredarna stiger ur bilen och ställer sig och skakar på huvudena. Ingen av dem går in på tomten. Den längsta av dem, en tjej med kortklippt, brunt hår tar till orda gentemot kameran.
- Här ser vi då ett tydligt fall av husvanskötsel. Jag har arbetat med det här i flera år och det upphör aldrig att förvåna mig hur grymma människor kan vara. Först skapar de ett hus och sedan struntar de bara i det. Ärligt talat gör det mig förbannad!
Kameran zoomar in på huspanelen med flagnande färg, föruttnelsen av panelens nederdel och den trasiga verandan, den tar sedan ett svep över trädgården som består av högt gräs, brännässlor och här och var någon kämpande trädgårdsväxt. Sedan kommer en av de andra utredarna i bild, en blond, ung man.
- Just nu kan vi ju inte göra någonting, även om man så gärna skulle vilja ta hand om huset direkt. För att följa lagarna så måste vi vänta en vecka. Vi sätter helt enkelt upp en lapp på grindstolpen där det står att ägaren skall höra av sig till vårt kontor innan utsatt datum, annars tar vi vårdnaden om huset tills rätten får avgöra om han får tillbaka det eller inte.
En bild av hur den blonde mannen häftar upp ett papper i en plastficka på nämnda grindstolpe och sedan stiger alla in i bilen och kör iväg igen.
När veckan har passerat så har fortfarande ingen hört av sig angående det negligerade huset och husräddarna åker än en gång ut för att se om det har hänt någonting.
Den kortklippta kvinnan i bild som gör en svepande gest mot grindstolpen.
- När vi kom hit såg vi att någon tagit bort lappen, så förmodligen har ägaren fått meddelandet. Ingenting har dock hänt på tomten över huvud taget, så nu tar vi över inför rättegången.
Grinden till huset glider upp och husräddarna stegar fram genom gröngräset för att komma fram till huset. Väl vid trappan skakar de på huvudet åt de rostiga beslagen på dörren. Den tredje av dem, en äldre man, tar till orda.
- Ja, verandan ser ju ut att vara i mycket värre skick än vi först trodde. Vi skall ta några prover och sådär och se om det finns någon ohyra, röta eller något ännu värre i den här gamle stackaren.
Han klappar tröstande på husets dörrpost. De öppnar dörren och går in. I små klipp visas sedan hål i golven, halvt nedrivna tapeter, söndersågade väggar som bara lämnats vind för våg, samt smuts och skräp som finns överallt. Sedan filmas genom fönstret hur en av husräddarna lastar av ett monstrum till gräsklippare från skåpbilen och börjar tukta det som en gång var en gräsmatta. Inuti börjar den blonde mannen samla ihop skräp och flickan smörjer dörrens gnisslande gångjärn. Efter ett tag syns den äldre mannen i bild igen, han har stannat gräsklipparen och drar handryggen över sin svettiga panna.
- Hm.. det är ju ett tydligt fall av grov vanvård och jag tror nog att vi har en ganska god chans att äganderätten skrivs över på oss efter rättegången, om vi nu bara kan spåra upp ägaren.
I nästa scen är den äldre mannen och en polis ute och kör i en stad.
Man har nu lyckats spåra upp var husägaren bor och har stämt möte med honom i hans lägenhet.
Ett medelklassområde med lägenheter. Utredaren och polisen går in i huset och uppför trapporna, ringer sedan på en dörr där namnet är censurerat i efterhand. En man i fyrtioårsåldern öppnar. De samtalar lite och sedan grips han av polisen i väntan på rättegången.
Nästa bild visar en rättsal och en domare som inte ser glad ut.
- Domen blir tre års fängelse och huset i fråga skrivs över på HRC, dessutom får den dömde aldrig mer äga ett hus.
Den kortklippta kvinnan syns i förgrunden medans den före detta husägaren med censurerat ansikte förs ut bakom henne.
- Ja, nu väntar en hel del huset, men vi får närma oss det försiktigt. Det kan lätt bli för mycket för ett hus som inte är van vid uppmärksamheten, särskilt som det är så gammalt som det här är. Sedan får vi se om vi kan hitta en bra familj som kan adoptera det också.
Sedan visas klipp om hur trädgården kring huset rensas upp, fasaden byts ut och målas i vackert rött, allt inomhus städas, det målas, putsas och tapetseras om tills en dag då huset står där i sin forna prakt. Utredarna från HRC står stolta och glada utanför och pratar med ett ungt par som har en liten pojke på fem, sex år med sig.
I nästa scen visas bilder från det nu inredda huset och den lyckliga familjen som tidigare pratade med utredarna.
Huset blev adopterat av Linda och Markus Andersson. De har en liten son och har länge letat efter något eget att bo i, en bit bort från stadens jäkt och stress.
En bild på husets lilla uteplats där Linda och Markus sitter i de nyinköpta trädgårdsmöblerna och ser genuint lyckliga ut. Markus säger:
- Vi vill verkligen ta hand om huset nu och ge det allt det kan få. Det är synd när hus far illa på det här sättet, särskilt detta som har så mycket kvar att ge!
Eftertexterna börjar rulla och berättarrösten återkommer:
I det här fallet gick det ju bra, men det går inte alltid lika fint. Se vårt nästa program om en övergiven herrgård i de småländska skogarna som man slutligen tvingas avliva, även om man lyckas rädda grindstugan. Nästa gång... i Husräddningen.
Idén baseras på Animal Planets program Djurräddningen och Djurpolisen. Alla karaktärer är dock påhittade och likheter med hus eller människor som finns i verkligheten är bara fullkomligt slumpmässiga.
Första scenen, tre av husräddarna i en skåpbil kör längsmed en slingrig väg genom sommargrönskan.
Här ser vi tre av dem som jobbar på HRC, förkortning för Husens Räddningscenter. De har just fått ett anonymt samtal om att ett hus är i plågor. Ägaren har tydligen inte synts till på månader och de åker nu ut till uppgiven adress för att se hur det står till.
Bilen stannar vid ett litet rött torp som nästan drunknar i den vildvuxna trädgårdsdjungeln omkring det. Utredarna stiger ur bilen och ställer sig och skakar på huvudena. Ingen av dem går in på tomten. Den längsta av dem, en tjej med kortklippt, brunt hår tar till orda gentemot kameran.
- Här ser vi då ett tydligt fall av husvanskötsel. Jag har arbetat med det här i flera år och det upphör aldrig att förvåna mig hur grymma människor kan vara. Först skapar de ett hus och sedan struntar de bara i det. Ärligt talat gör det mig förbannad!
Kameran zoomar in på huspanelen med flagnande färg, föruttnelsen av panelens nederdel och den trasiga verandan, den tar sedan ett svep över trädgården som består av högt gräs, brännässlor och här och var någon kämpande trädgårdsväxt. Sedan kommer en av de andra utredarna i bild, en blond, ung man.
- Just nu kan vi ju inte göra någonting, även om man så gärna skulle vilja ta hand om huset direkt. För att följa lagarna så måste vi vänta en vecka. Vi sätter helt enkelt upp en lapp på grindstolpen där det står att ägaren skall höra av sig till vårt kontor innan utsatt datum, annars tar vi vårdnaden om huset tills rätten får avgöra om han får tillbaka det eller inte.
En bild av hur den blonde mannen häftar upp ett papper i en plastficka på nämnda grindstolpe och sedan stiger alla in i bilen och kör iväg igen.
När veckan har passerat så har fortfarande ingen hört av sig angående det negligerade huset och husräddarna åker än en gång ut för att se om det har hänt någonting.
Den kortklippta kvinnan i bild som gör en svepande gest mot grindstolpen.
- När vi kom hit såg vi att någon tagit bort lappen, så förmodligen har ägaren fått meddelandet. Ingenting har dock hänt på tomten över huvud taget, så nu tar vi över inför rättegången.
Grinden till huset glider upp och husräddarna stegar fram genom gröngräset för att komma fram till huset. Väl vid trappan skakar de på huvudet åt de rostiga beslagen på dörren. Den tredje av dem, en äldre man, tar till orda.
- Ja, verandan ser ju ut att vara i mycket värre skick än vi först trodde. Vi skall ta några prover och sådär och se om det finns någon ohyra, röta eller något ännu värre i den här gamle stackaren.
Han klappar tröstande på husets dörrpost. De öppnar dörren och går in. I små klipp visas sedan hål i golven, halvt nedrivna tapeter, söndersågade väggar som bara lämnats vind för våg, samt smuts och skräp som finns överallt. Sedan filmas genom fönstret hur en av husräddarna lastar av ett monstrum till gräsklippare från skåpbilen och börjar tukta det som en gång var en gräsmatta. Inuti börjar den blonde mannen samla ihop skräp och flickan smörjer dörrens gnisslande gångjärn. Efter ett tag syns den äldre mannen i bild igen, han har stannat gräsklipparen och drar handryggen över sin svettiga panna.
- Hm.. det är ju ett tydligt fall av grov vanvård och jag tror nog att vi har en ganska god chans att äganderätten skrivs över på oss efter rättegången, om vi nu bara kan spåra upp ägaren.
I nästa scen är den äldre mannen och en polis ute och kör i en stad.
Man har nu lyckats spåra upp var husägaren bor och har stämt möte med honom i hans lägenhet.
Ett medelklassområde med lägenheter. Utredaren och polisen går in i huset och uppför trapporna, ringer sedan på en dörr där namnet är censurerat i efterhand. En man i fyrtioårsåldern öppnar. De samtalar lite och sedan grips han av polisen i väntan på rättegången.
Nästa bild visar en rättsal och en domare som inte ser glad ut.
- Domen blir tre års fängelse och huset i fråga skrivs över på HRC, dessutom får den dömde aldrig mer äga ett hus.
Den kortklippta kvinnan syns i förgrunden medans den före detta husägaren med censurerat ansikte förs ut bakom henne.
- Ja, nu väntar en hel del huset, men vi får närma oss det försiktigt. Det kan lätt bli för mycket för ett hus som inte är van vid uppmärksamheten, särskilt som det är så gammalt som det här är. Sedan får vi se om vi kan hitta en bra familj som kan adoptera det också.
Sedan visas klipp om hur trädgården kring huset rensas upp, fasaden byts ut och målas i vackert rött, allt inomhus städas, det målas, putsas och tapetseras om tills en dag då huset står där i sin forna prakt. Utredarna från HRC står stolta och glada utanför och pratar med ett ungt par som har en liten pojke på fem, sex år med sig.
I nästa scen visas bilder från det nu inredda huset och den lyckliga familjen som tidigare pratade med utredarna.
Huset blev adopterat av Linda och Markus Andersson. De har en liten son och har länge letat efter något eget att bo i, en bit bort från stadens jäkt och stress.
En bild på husets lilla uteplats där Linda och Markus sitter i de nyinköpta trädgårdsmöblerna och ser genuint lyckliga ut. Markus säger:
- Vi vill verkligen ta hand om huset nu och ge det allt det kan få. Det är synd när hus far illa på det här sättet, särskilt detta som har så mycket kvar att ge!
Eftertexterna börjar rulla och berättarrösten återkommer:
I det här fallet gick det ju bra, men det går inte alltid lika fint. Se vårt nästa program om en övergiven herrgård i de småländska skogarna som man slutligen tvingas avliva, även om man lyckas rädda grindstugan. Nästa gång... i Husräddningen.
Kommentarer
Trackback