Yvonne Diana

I dag var jag hos den psykade läkaren som jobbar med sjuk vård. Jag har självklart skrivit ett inlägg om det på helgon, men tänkte klippa och klistra ihop allt om skiten innan jag publicerar det här i sin hela fördjävlighet.
Ni kan nog gissa att den här dagen inte var särskilt bra till största delen?

Hur som helst så känns det som om det har regnat hela dagen, även fast det har varit fläckvis sol och ganska varmt utan en vattendroppe från skyarna. Det känns som om det varit grått och trist och sådär fruktansvärt vattensjukt svampigt. Som om det regnat oavbrutet i flera veckor utan några tecken på att det tänker sluta. Som om hela världen håller på att svämmas över och inte bara min egen, högst privata värld.

För jag har gråtit igen. Jag har gråtit och skrikit och slagit mig själv full med bulor igen. Nu när lugnet infunnit sig känner jag bara ett absurt grått hål inuti. Allt är grått. Min framtid är grå, min nutid är grå, solen, stjärnorna och blommorna är grå.

För, gott folk, jag ler och skrattar och umgås med er. Jag dansar och sjunger och gör saker, men samtidigt är jag grå, ni är grå och hela min värld är grå, grå, grå. Inuti mig blir allting grått.

Jag har fått gråstarr i hjärtat.