Shrek aint got nothing on me
På bild efter bild stirrar hon tillbaka. Träsktrollet. Träsktrollet som är jag själv. När blev det här jag? Har det alltid varit jag och jag har bara varit för blind för att uppfatta det? Jag vet inte.
Vad jag vet är att jag gick upp sju, åtta kilo de månader jag inte rökte. Nu har jag sagt att jag slutat igen, men när jag ser mig själv på heffaklumpsbilderna så undrar jag varför. Är det värt det? Vill jag bli ännu tjockare? Vad betyder lite rökhosta mot möjligheten att bli smalare igen?
Omkring mig går alla andra ned i vikt. Smalare och smalare blir de. Jag vet att de kommit dit genom att sticka fingrarna i halsen och avsky mat, men lik förbannat är jag avundsjuk. Jag vill också hata mat. Jag vill också försumma ätandet och stoppa fingrarna i halsen och räkna kalorier och gå på spinning och aerobics och allt vad fan det heter. Men jag kan inte. Jag är för tjock för att gå och träna numera. Fetton som jag skall inte visa sig i gym. Fetton som jag skall gömma sig i sunkiga joggingdressar och springa på elljusspår när ingen ser. Jag vet inte hur man gör när man räknar kalorier. Jag tycker att mat är gott och gillar att vara mätt.
Men jag är så trött på att känna mig som en heffaklump. Jag trodde aldrig att jag skulle falla slutligen på grund av vikten, för jag har på senare år lyckats tycka om mig själv för det mesta... men det är slut med det. Jag tycker inte om mig själv. Jag är trött på att aldrig hitta en BH som passar och trött på att vara en blobb på varenda jävla foto. Jag vet inte vad jag skall ta mig till, om det krävs att jag skall röka så skall jag röka. Om det krävs fingrar i halsen däremot... ja, då vet jag faktiskt inte vad jag gör alls.
Det här med rökningen har för övrigt blivit ett känsligare kapitel än någonsin. Jag är labil. Mer än någonsin till och med. Jag fungerar inte för fem öre och har inte gjort det på flera månader. Det är fel tillfälle att inte röka. Tjock och labil utan att någonting i mitt liv fungerar som det skall. Fel tillfälle.
Min sambo blev ihop med en kedjerökare. Jag höll upp tre månader och nu har han blivit rabiat mot min rökning. Han gnäller och blänger och muttrar och blir sur. Han vägrar att så mycket som pussa på mig upp till en timme efter att jag rökt. Jag har sagt att det inte hjälper. Jag har sagt att det gör saken värre, men han fortsätter gnälla.
Skall det här Halvåret från Helvetet kosta mig ett fullkomligt fullgott förhållande också? Det vore typiskt. I så fall skyller jag det på doktor Blatte Pedofil, som allt annat. Den djäveln.
Vad jag vet är att jag gick upp sju, åtta kilo de månader jag inte rökte. Nu har jag sagt att jag slutat igen, men när jag ser mig själv på heffaklumpsbilderna så undrar jag varför. Är det värt det? Vill jag bli ännu tjockare? Vad betyder lite rökhosta mot möjligheten att bli smalare igen?
Omkring mig går alla andra ned i vikt. Smalare och smalare blir de. Jag vet att de kommit dit genom att sticka fingrarna i halsen och avsky mat, men lik förbannat är jag avundsjuk. Jag vill också hata mat. Jag vill också försumma ätandet och stoppa fingrarna i halsen och räkna kalorier och gå på spinning och aerobics och allt vad fan det heter. Men jag kan inte. Jag är för tjock för att gå och träna numera. Fetton som jag skall inte visa sig i gym. Fetton som jag skall gömma sig i sunkiga joggingdressar och springa på elljusspår när ingen ser. Jag vet inte hur man gör när man räknar kalorier. Jag tycker att mat är gott och gillar att vara mätt.
Men jag är så trött på att känna mig som en heffaklump. Jag trodde aldrig att jag skulle falla slutligen på grund av vikten, för jag har på senare år lyckats tycka om mig själv för det mesta... men det är slut med det. Jag tycker inte om mig själv. Jag är trött på att aldrig hitta en BH som passar och trött på att vara en blobb på varenda jävla foto. Jag vet inte vad jag skall ta mig till, om det krävs att jag skall röka så skall jag röka. Om det krävs fingrar i halsen däremot... ja, då vet jag faktiskt inte vad jag gör alls.
Det här med rökningen har för övrigt blivit ett känsligare kapitel än någonsin. Jag är labil. Mer än någonsin till och med. Jag fungerar inte för fem öre och har inte gjort det på flera månader. Det är fel tillfälle att inte röka. Tjock och labil utan att någonting i mitt liv fungerar som det skall. Fel tillfälle.
Min sambo blev ihop med en kedjerökare. Jag höll upp tre månader och nu har han blivit rabiat mot min rökning. Han gnäller och blänger och muttrar och blir sur. Han vägrar att så mycket som pussa på mig upp till en timme efter att jag rökt. Jag har sagt att det inte hjälper. Jag har sagt att det gör saken värre, men han fortsätter gnälla.
Skall det här Halvåret från Helvetet kosta mig ett fullkomligt fullgott förhållande också? Det vore typiskt. I så fall skyller jag det på doktor Blatte Pedofil, som allt annat. Den djäveln.
Kommentarer
Postat av: Alv
Jo.. Det har varit mycket för dig på sistone... *kramar på*
Trackback