Yvonne Diana

I dag var ingen bra dag. Hela huvudet är fullt med bulor och blånader och allting värker och känns konstigt och svullet. Hjärnan är behagligt inbäddad i bomull som dock börjat släppa i kanterna, så snart blir det ännu en tablett inför tebjudningen med John Blund.

När man mår riktigt dåligt får man ingenting gjort och allt blir så svårt. För min del är det för att jag måste hålla pli på tankarna ständigt. Tänker man en tanke djupare än en vattenpöl så faller man skoningslöst rakt ned, så därför måste man hålla tankarna hattifnattandes kring triviala och irrelevanta saker någonstans i det blå.

När man mår riktigt dåligt är man sällan intressant, eller intressantare än någonsin. Man blir mycket lättsam och en komplett expert på kallprat.
Jag märker att jag observerar mer. Man måste prata om alla de här lätta och fåniga sakerna utan betydelse, måste låtsas att de är betydelsefulla för att klara sig framåt.

Alla detaljer, det är dem man blir tvungen att förlita sig på. Det är dem man måste fästa blicken vid. Jag måste tänka på att den här tröjans tyg är jättemjukt och tycks inte kunna bli kallt så länge det är torrt. Jag måste tänka på kattens tyngd över knäna. Jag måste tänka på det där lilla surrande ljudet från datorn, tapeternas blåhet, eftersmaken av tandkrämen, att det kliar vagt i hårbottnen och allt sådant som man i vanliga fall inte bryr sig om. Jag måste tänka på hur skönt vatten känns mot huden eller analysera hur maten smakar ned till minsta tugga.

Man måste hitta njutningar i alla detaljer, för så fort man ser helhetsbilden så faller man och slutar aldrig att skrika.