Yvonne Diana

Träden sträcker sig efter huset på kullen, sträcker sig längre och längre in mot det, men når inte. Det står där, oantastat. Trappen vid köksingången för tankarna till en bunke med nyskalade potatisar i knäet och gräs mellan tårna när man sitter och har skurit sig i fingret en midsommardag. Inuti finns en hel herrgård. Köket är som vilket kök som helst, fast med vedspis och inbyggd vedlår som man fäller ut under en bänk. I den lilla salongen inredd till vardagsrum finns en öppen spis och i den stora salongen hänger det romantiskt vita spetsar i fönstren.

Hallen får mig nästan att kedja fast mig vid en av ringarna som repledstången vid trappen är fäst vid, för jag vill aldrig någonsin åka härifrån och jag vill bo här för evigheters evighet. Jag ser mig själv som vuxen i det här huset, men det är i en avlägsen framtid likväl.
För jag leker bara vuxen, egentligen har jag ingen rätt att titta på hus, för jag låtsas bara. Jag växte aldrig upp.

Trappan upp, trä och underbart målade väggar i gröna och blå toner mellan alla raka linjer i mustiga färger. Någon med ett konstnärligt sinne bodde här en gång, någon som inte heller växte upp.
Jag tror inte det var bonden, den som tydligen blev mördad av drängen i en av byggnaderna tvärs över vägen, kanske var det mostern som bodde här tills hon blev över hundra. Historier som ger huset personlighet. Djup. Ett liv.

På övervåningen finns förråd som är stora som rum, två sovrum och ett mindre rum som jag redan i tankarna kallar för "ateljén", både för norrfönstret och känslan. Där skulle jag kunna skapa saker och jag ser redan mina målningar på väggarna.

Båda sovrummen har inbyggda sängar i sovalkoverna och i gästrummet tronar en gigantisk helfigursspegel med guldram på väggen. Ingenting passar ihop och jag passar in. Jag passar faktiskt in.

Trädgården är kanske vildvuxen under snön, det finns en syrenhäck och körsbärsträd och i bakgrunden ruvar skogen lugnande, vakande. Skogen finns överallt här. Det är en ljuvlig trakt, en vacker bygd. Det finns till och med en sjö och en brygga samt av någon anledning tre jordkällare.

Drängstugan och uthuset där jag redan ser hönsen vagga omkring gör scenariot ännu bättre. Jag är helt överväldigad och väntar nu på att veckan skall gå, det första ruset skall lägga sig och prisförslaget skall dyka upp. Visserligen gäller det bara för ett års hyreskontrakt, men även om jag bara skulle få ett år med det här huset så skulle det vara tusen gånger mer givande än tjugo år i en lägenhet.

Det är något med lägenheter, de blir slitna om man bor i dem. De blir störda, arga på att man bor där. Hus däremot förfaller och går sönder om man inte bor i dem. De tycker om människor. Det var nog det jag kände mest i huset;
det tycker om mig.