Att Döden Dö
Jag är så jävla rädd just nu. Hela natten har jag drömt om odöda, skendöda, zombier... vad man än önskar kalla dem. Jag har drömt att världen gått under och att dessa monster är vardag. Precis som jag alltid har trott så började jag genast att planera för avslut. Planera för att ta livet av mig på snabbast möjliga sätt. Hellre det än att vakna av att skalet av en kär vän eller släkting bultar på dörren för att den vill äta av en och precis när man vaknat och ser sig omkring så sitter man öga med ytterligare ett eller två av monstrumen. Exakt så tänkte jag i drömmen. Exakt så.
Men det underliga är att jag inte kom på det mest självklara sättet för mig. Överdos insulin och sedan är saken biff. Nej, jag tänkte på tusen andra sätt och förkastade dem alla med stigande skräck och en önskan om att det hela bara skulle vara en dröm, en fantasi. Jag nöp mig till och med i armen utan att vakna.
När jag väl vaknade så låg jag först och vågade inte röra mig, så rädd för att just uppvaknandet skulle vara en dröm och att jag snart skulle vara tvungen att återvända till den horribla verkligheten. Oscars försäkranden om att inte världen hade gått under hjälpte inte... det var inte förrän jag tassat iväg till TV:n och läst igenom alla text-tvs nyheter som jag kände mig lugnare. Inte helt lugn, men... lugnare. Jag hoppar fortfarande till vid minsta ljud.
Hur började jag ens tänka i de här banorna så att mardrömmen kunde finna mig? Jo, jag testade ett nytt rollspel på nätet. Det rekommenderas starkt, även om man bör låta bli det om man är lite lagom psykotisk.
Men det underliga är att jag inte kom på det mest självklara sättet för mig. Överdos insulin och sedan är saken biff. Nej, jag tänkte på tusen andra sätt och förkastade dem alla med stigande skräck och en önskan om att det hela bara skulle vara en dröm, en fantasi. Jag nöp mig till och med i armen utan att vakna.
När jag väl vaknade så låg jag först och vågade inte röra mig, så rädd för att just uppvaknandet skulle vara en dröm och att jag snart skulle vara tvungen att återvända till den horribla verkligheten. Oscars försäkranden om att inte världen hade gått under hjälpte inte... det var inte förrän jag tassat iväg till TV:n och läst igenom alla text-tvs nyheter som jag kände mig lugnare. Inte helt lugn, men... lugnare. Jag hoppar fortfarande till vid minsta ljud.
Hur började jag ens tänka i de här banorna så att mardrömmen kunde finna mig? Jo, jag testade ett nytt rollspel på nätet. Det rekommenderas starkt, även om man bör låta bli det om man är lite lagom psykotisk.
Kommentarer
Postat av: Anna Jonsson
Detta blev knepigt!
Trackback