Förhållandevis
"We are like strangers who know each other very well."
Det är en perfekt beskrivning av mitt och Verklighetens förhållande. Eller det kanske snarare är som att vi gjort slut efter ett knaggligt förhållande och numera är det lite pinsamt att vi fortfarande måste träffas ibland eftersom vi har en del gemensamma intressen och oavslutade affärer.
Vi säger "Hej" mellan stela läppar, mätande och övervägande. Så slår vi oss ned på var sin sida av cafébordet. Jag beställer in varm choklad, han dricker kaffe. Tigande blänger vi ett tag på varandra igen och våra anleten anstränger sig så mycket för att vara neutrala att de stelnar i en onaturlig mask. De torra artighetsfraserna byts ut med frostig känsla.
"Vad gör du nuförtiden då?" "Hur är allt?" "Jämna plågor, huvudet upp och fötterna ned."
Ingen av oss vill avslöja för mycket om oss själva för den andre. Vi måste hålla avståndet till varje villkor för att ens kunna ta oss igenom mötet. Båda har skadat och sårat och den stora klyftan mellan oss varken kan eller vill vi överbygga.
När vi känner att vi klarat av de måsten som existerar så skiljs vi igen. Ibland blir det en kram, en sådan där stel med en arm och en klapp på ryggen, som om den andre höll på att kvävas och man hjälper till som en strikt humanitär åtgärd. För att man måste och borde, inte för att man vill. Egentligen vill man hellre se den andre pinas blå i ansiktet och i ryckande spasmer avlida på det smutsiga cafégolvet. Vid blotta tanken ler vi i mjugg, blickarna möts och vi känner en sekunds gemenskap.
Ja, det är den enda gemenskapen jag och Verkligheten har kvar, en gemensam önskan om den andres slutgiltiga död.
Sedan skiljs vi åt, vet att vi måste ses igen och beklagar faktum. Dagdrömmer om den tid då det inte längre är nödvändigt, men till skillnad från de flesta par som brukat höra ihop så måste vi ses igen, igen och igen. Till världens ände.
Det är en perfekt beskrivning av mitt och Verklighetens förhållande. Eller det kanske snarare är som att vi gjort slut efter ett knaggligt förhållande och numera är det lite pinsamt att vi fortfarande måste träffas ibland eftersom vi har en del gemensamma intressen och oavslutade affärer.
Vi säger "Hej" mellan stela läppar, mätande och övervägande. Så slår vi oss ned på var sin sida av cafébordet. Jag beställer in varm choklad, han dricker kaffe. Tigande blänger vi ett tag på varandra igen och våra anleten anstränger sig så mycket för att vara neutrala att de stelnar i en onaturlig mask. De torra artighetsfraserna byts ut med frostig känsla.
"Vad gör du nuförtiden då?" "Hur är allt?" "Jämna plågor, huvudet upp och fötterna ned."
Ingen av oss vill avslöja för mycket om oss själva för den andre. Vi måste hålla avståndet till varje villkor för att ens kunna ta oss igenom mötet. Båda har skadat och sårat och den stora klyftan mellan oss varken kan eller vill vi överbygga.
När vi känner att vi klarat av de måsten som existerar så skiljs vi igen. Ibland blir det en kram, en sådan där stel med en arm och en klapp på ryggen, som om den andre höll på att kvävas och man hjälper till som en strikt humanitär åtgärd. För att man måste och borde, inte för att man vill. Egentligen vill man hellre se den andre pinas blå i ansiktet och i ryckande spasmer avlida på det smutsiga cafégolvet. Vid blotta tanken ler vi i mjugg, blickarna möts och vi känner en sekunds gemenskap.
Ja, det är den enda gemenskapen jag och Verkligheten har kvar, en gemensam önskan om den andres slutgiltiga död.
Sedan skiljs vi åt, vet att vi måste ses igen och beklagar faktum. Dagdrömmer om den tid då det inte längre är nödvändigt, men till skillnad från de flesta par som brukat höra ihop så måste vi ses igen, igen och igen. Till världens ände.
Kommentarer
Trackback