Yvonne Diana - Maurus

Jag vågar inte vända mig om, för jag känner så intensivt att han tornar upp sig bakom mig. Ett litet leende som är en del förakt och två delar sarkasm i det groteska anletet, vingarna bara halft utfällda och nonchalant inspekterar han sina rakbladsvassa klor samtidigt som han håller ett öga på mig. Egentligen har han aldrig gett sig av, jag var bara naiv nog att tro att han hade försvunnit eller att jag på något sätt lyckats skaka av mig min förföljare.
Kärlek är inte alltid av godo. Hans kärlek till mig är det definitivt inte, för det finns ingenting annat som kan få mig att skrika högre eller gråta mer fruktlöst. Det är den kärleken som gör att rädslan i min mage knyter sig och knyter sig tills det känns som om jag imploderat och blivit alldeles tom, ett skal, ett ingenting.
Förr använde jag bara honom som metafor, trodde jag.
Jag kanske bara hoppades.
Nu finns han med mig alldeles för ofta och jag vet inte alltid när det är jag som tänker, eller när det är han.