Yvonne Diana

Varje år. Jag vet inte ens hur länge trenden har hållit i sig nu. Varje år dör någon jag känner. Det här året lever fortfarande alla, men jag räknar dagarna. Jag räknar månader, veckor, dagar, timmar. Nu har ingen dött. Nu har det gått två månader, tio dagar och en minut av året. Alla lever. Än så länge är allt bra. Ingen är död. Ingen är döende. Ingen dör.
Men jag vet ju inte. Ibland får man inte reda på det direkt. Ibland får man veta långt senare. Ibland ser hennes leende ögon ned från löpsedlarna många timmar efteråt. Ibland kommer meddelandet en vecka efteråt. Ibland ringer man inte numret förrän två veckor senare.
Numret har upphört på kundens begäran. Hänvisning saknas.
Jag kan känna skräck inför andras död. Jag kan känna en förlamande, iskall rädsla som sprider sig i kroppen. Det är bara delvis för att jag är rädd för förlusten, resten är vanmakten och vetskapen om att jag inte kommer att kunna sörja. Det är sant. Jag kan inte sörja längre. Efter pappa har jag bara kunnat beklaga. Sörja ytligt, men det har aldrig nått in, aldrig gått på djupet.
På djupet breder tomrummet efter pappa ut sig och lämnar inte plats för någonting alls.