Yvonne Diana

Lånarna är ett litet folk som bor lite här och var; under golvbräder, bakom farfarsklockor eller ute i naturen. De kallas lånare eftersom de lånar saker av människor.
Jag har alltid älskat lånare. Ändra fram tills nu.

I går kunde jag inte för mitt liv hitta mina glasögon. Jag kom ihåg att jag hade lagt ned dem i väskan och tittade i väskan, samt vände den upp och ned och kramade ihop den till en boll för att vara riktigt säker på att de inte låg där. Sedan letade jag överallt där jag haft väskan. Jag kröp på golv, jag skakade soffkuddar, jag ålade omkring under sängen och rotade igenom alla kläder.
Fullständigt borta.

Nästa morgon när jag vaknade bestämde jag mig för att än en gång titta i väskan. Gissa vad som låg där, i precis det fack där jag först stoppat dem? Givetvis, gott folk. Givetvis.

I dag kan jag inte hitta USB-sladden till min kamera, så trots att jag tagit sanslöst fina kort kan jag inte dela med mig av dem. Jag använde den senast i torsdags, precis just här vid datorn. Den finns inte här. Den finns ingenstans. Jag blir tokig.

Jag måste ha fått en invasion av lånare. Det är den enda logiska förklaringen.