Yvonne Diana

Sent en natt och tidigt en morgon. Demonen ledde flickan vid handen. Om det inte vore för hans skräckinjagande, höga gestalt med fladdermusvingar som tornade upp sig, kunde man nästan ta dem för ett älskande par. Om man kisade, det vill säga. Då och då stannade han till och pekade ut något han ville visa henne. Ganska charmerande om man inte hörde vad han sade.
- Titta hur löven störtar från träden, blommorna vissnar, blodet rinner från den brinande mannen. Det är syner som aldrig går bort.
Han log ett ömt huggtandsleende och smekte henne över håret.
Hon stod tyst.
- Världen rasar ständigt. Du skall vara lycklig. Det är få som får se det från utsidan.
Sättet på vilken han betonade "lycklig" indikerade tydligt att han menade raka motsatsen.
Hon stod tyst.
Med ett ryck i hennes arm och klor som höll fast ledde han henne vidare genom kaoset. Skriken. Människor dog och hon önskade att det varit hon. Hon hatade dem för att de tog hennes plats i världen. Hon ville slita sig från demonen och springa vrålande rakt ut i verkligheten så att också hon fick förgöras, men han höll henne fast.
Deras promenadväg ledde vidare genom skönhet och förstördelse, kaos och klinisk, spöklik ordning.
Han kysste bort hennes ögon och med sina kloförsedda händer om hennes öron stannade han upp och kysste henne åter.
- Min kärlek är det enda som är beständigt, lovade han med ett nästan mjukt tonfall.
Hon besvarade skälmskt hans kyss och talade så med en min som utlovade ess i rockärmen:
- Ingenting beständigt är värt att ha.