Mysigt rädd
Ni har nog alla sett böcker som den här ovan. Mysrysare produceras i mängder och vanligast är att på framsidan så springer en flicka, ofta i nattlinne, från ett läskigt hus i bakgrunden. Jag behövde knappast leta för att hitta bilden ovan, det var snarare svårt att välja.
Att erkänna att man läser ovannämnda skräplitteratur är det inte många bokmalar som gör. Jag har inga problem med det. Alla böcker fyller olika syften och allt man läser måste inte vara finkultur av storslagna författare. Ibland är det minst lika skönt att bara fly vardagen och följa med en flicka till ett spöklikt hus en stund.
(Kan för övrigt också nämnas att i det spöklika huset bor två män. Den ene är tjurig och otrevlig och den andre är välslickad och jättetrevlig. I slutet visar det sig att den otrevlige bara var rädd om huvudhjältinnan och att den välslickade är en hundratjugoprocentig skurk som förmodligen är ute efter att släppa ut miljögifter eller låsa in små pojkar på vinden för att sedan lämna dem där att dö. Slutet beseglas genom att den före detta otrevliga mannen och hjältinnan kysser varandra.)
Jag gillar att bli lagom skrämd. I helgen började jag och Alv titta på The Eye. Jag klarade ungefär tio minuter och sedan stängde vi av. Jag är till och med osäker på om jag skulle klara av den filmen i klart dagsljus omgiven av tio stojande vänner. Den var helt enkelt för mycket. Kanske för att den var lite väl enkel att relatera till för oss med grava synfel.
Nej, man skall inte bli så skrämd att man sitter ihopkurad i ett hörn och är kallsvettigt övertygad om att någon lurar bakom ryggen, som jag blev efter den japanska The Grudge. Man skall bli lagom skrämd, mysigt rädd. Förmodligen är det också därför jag har börjat samla på rysare gjorda innan 1970. Det är sällan de skrämmer vettet ur en. I stället är de överdådigt dramatiska och underbart fantastiska. Jag älskar allt från medelmåttiga skådespelarinsatser till underbara plywoodskåp i egyptiska gravar. Nu blev jag inspirerad. Nu skall jag gå och beställa ett par filmer från Ginza innan sovdags.
Att erkänna att man läser ovannämnda skräplitteratur är det inte många bokmalar som gör. Jag har inga problem med det. Alla böcker fyller olika syften och allt man läser måste inte vara finkultur av storslagna författare. Ibland är det minst lika skönt att bara fly vardagen och följa med en flicka till ett spöklikt hus en stund.
(Kan för övrigt också nämnas att i det spöklika huset bor två män. Den ene är tjurig och otrevlig och den andre är välslickad och jättetrevlig. I slutet visar det sig att den otrevlige bara var rädd om huvudhjältinnan och att den välslickade är en hundratjugoprocentig skurk som förmodligen är ute efter att släppa ut miljögifter eller låsa in små pojkar på vinden för att sedan lämna dem där att dö. Slutet beseglas genom att den före detta otrevliga mannen och hjältinnan kysser varandra.)
Jag gillar att bli lagom skrämd. I helgen började jag och Alv titta på The Eye. Jag klarade ungefär tio minuter och sedan stängde vi av. Jag är till och med osäker på om jag skulle klara av den filmen i klart dagsljus omgiven av tio stojande vänner. Den var helt enkelt för mycket. Kanske för att den var lite väl enkel att relatera till för oss med grava synfel.
Nej, man skall inte bli så skrämd att man sitter ihopkurad i ett hörn och är kallsvettigt övertygad om att någon lurar bakom ryggen, som jag blev efter den japanska The Grudge. Man skall bli lagom skrämd, mysigt rädd. Förmodligen är det också därför jag har börjat samla på rysare gjorda innan 1970. Det är sällan de skrämmer vettet ur en. I stället är de överdådigt dramatiska och underbart fantastiska. Jag älskar allt från medelmåttiga skådespelarinsatser till underbara plywoodskåp i egyptiska gravar. Nu blev jag inspirerad. Nu skall jag gå och beställa ett par filmer från Ginza innan sovdags.
Kommentarer
Postat av: Tomb
Asiaterna kan iallafall göra skräckfilm.. Fast de flesta innehåller neongröna ljus och tjejer med hår som släpar emot marken.
Postat av: Erik Rydeman
The eye är jävligt läskig ja! Jag såg den ensam i ett nedsläkt rum och vågade knappt gå ut i korridoren efteråt. ;)
Trackback