Vill inte vara vuxen
I dag har jag inte lust med några vuxensaker, jag finner mig själv längta efter helt andra mål, men har ingen att dela dem med.
Jag önskar att man kunde ringa en kompis för att gå och segla med båtar i den lilla dammen i Varbergaskogen. På standen kunde man bygga en hel by av stenar, sand, löv och allt annat man hittade. När man tröttnade på det kunde man ta sin samling med plasthästar och bygga ett stall åt dem, göra en jättestor hage åt dem med träd av kvistar och små, små hinder. Man kunde hitta en bäck och bygga fördämningar, gräva ned skatter, leka med barbiedockor eller köra med småbilar mot en vägg och den som kom närmast väggen skulle vinna.
Jag saknar lekarna man lekte. Mest av allt saknar jag de stora lekarna, de som kunde vara mellan två eller hur många som helst och som nästan var som lajv. Där man var vampyrer, cowboys eller vilse i en fantasy eller science fiction-värld. Där man var precis den man kände för att vara just då och kände exakt de personer man alltid velat känna. Där man skrev små brev och skapade fantastiska intriger mot tomma intet.
Malin, tänker du ibland på när du var Claudia och jag Louis och vi gömde oss i husvagnen och pratade igenom leken? Minns du hur rädda vi var för lampan vid tågrälsen som vi trodde var ett rött öga? Tänker du någonsin på allt det där? Jag vet att jag gör det. Nu ser du rakt förbi mig på stan och jag ser förbi dig och ingenting av våra djupaste hemligheter finns kvar.
Andrea, minns du att jag alltid skulle vara pojkflickan som hette Kim eller Robin? Fantasipojkvännen var alltid farlig, alltid lite ouppnåelig och sällan omtyckt. Minns du hur vi skrattade när vi gömde oss i hästhagen och citerade någon tecknad film jag glömt? Pappa lurade på oss och sa något, men jag minns inte vad.
Alv, jag vet att du minns Ziggy och Magic, Drakarnas Furste, Rozokov, David, Draculja och alla de andra.
Det är som om jag levt så många liv och jag saknar dem allihop. Saknar ni dem också, de där drömbilderna? Fantasierna. De alternativa universum som vi fann?
Det var som magi, men jag antar att man alltid kommer till ett tillfälle då Aslan säger att man inte får återvända. Att man blivit för gammal. För min del är det som om det behövdes fler personer för att återvända till Narnia, men de andra har glömt att det fanns. Alla platser som fanns, alla karaktärer. De behöver dem inte längre, inte som jag så bittert behöver dem.
Jag längtar hem, men är redan hemma.
Peter Pan, kom till mitt fönster i natt.
Jag lovar att jag skall vänta på dig, det har jag alltid gjort.
Du blir aldrig vuxen, och för det älskar jag dig högst av alla.
Jag önskar att man kunde ringa en kompis för att gå och segla med båtar i den lilla dammen i Varbergaskogen. På standen kunde man bygga en hel by av stenar, sand, löv och allt annat man hittade. När man tröttnade på det kunde man ta sin samling med plasthästar och bygga ett stall åt dem, göra en jättestor hage åt dem med träd av kvistar och små, små hinder. Man kunde hitta en bäck och bygga fördämningar, gräva ned skatter, leka med barbiedockor eller köra med småbilar mot en vägg och den som kom närmast väggen skulle vinna.
Jag saknar lekarna man lekte. Mest av allt saknar jag de stora lekarna, de som kunde vara mellan två eller hur många som helst och som nästan var som lajv. Där man var vampyrer, cowboys eller vilse i en fantasy eller science fiction-värld. Där man var precis den man kände för att vara just då och kände exakt de personer man alltid velat känna. Där man skrev små brev och skapade fantastiska intriger mot tomma intet.
Malin, tänker du ibland på när du var Claudia och jag Louis och vi gömde oss i husvagnen och pratade igenom leken? Minns du hur rädda vi var för lampan vid tågrälsen som vi trodde var ett rött öga? Tänker du någonsin på allt det där? Jag vet att jag gör det. Nu ser du rakt förbi mig på stan och jag ser förbi dig och ingenting av våra djupaste hemligheter finns kvar.
Andrea, minns du att jag alltid skulle vara pojkflickan som hette Kim eller Robin? Fantasipojkvännen var alltid farlig, alltid lite ouppnåelig och sällan omtyckt. Minns du hur vi skrattade när vi gömde oss i hästhagen och citerade någon tecknad film jag glömt? Pappa lurade på oss och sa något, men jag minns inte vad.
Alv, jag vet att du minns Ziggy och Magic, Drakarnas Furste, Rozokov, David, Draculja och alla de andra.
Det är som om jag levt så många liv och jag saknar dem allihop. Saknar ni dem också, de där drömbilderna? Fantasierna. De alternativa universum som vi fann?
Det var som magi, men jag antar att man alltid kommer till ett tillfälle då Aslan säger att man inte får återvända. Att man blivit för gammal. För min del är det som om det behövdes fler personer för att återvända till Narnia, men de andra har glömt att det fanns. Alla platser som fanns, alla karaktärer. De behöver dem inte längre, inte som jag så bittert behöver dem.
Jag längtar hem, men är redan hemma.
Peter Pan, kom till mitt fönster i natt.
Jag lovar att jag skall vänta på dig, det har jag alltid gjort.
Du blir aldrig vuxen, och för det älskar jag dig högst av alla.
Kommentarer
Trackback